Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spara på statusen – jag gråter blod!

Annons

Läste alldeles nyss Håkan Durmérs krönika på GD.se om att outa sig på nätet – och jag nickade medhållande hela vägen ner till och med den sista raden. Spot on, som vi unga och risiga brukar säga.

Resonemanget om att de äldre känner sig lätt hotade av de nya medierna och tror att vi unga ska dra ner världen i en digital mulltoa viftar jag bort som en jobbig mygga en sommarmorgon. Det är som det är, internet och dess storhet och alla tillhörande bitar såsom communities och bloggar kom, sågs och segrade. Att de flesta av oss mer eller mindre har en del av livet utkablat på ja, låt säga Facebook, är väl egentligen inget större problem för mänskligheten. Det är ju ändå den enskilda individens egna vilja som skjuter startskott och sätter gräns på vad man vill offentliggöra om sig själv, ung som gammal.

Brukandet av Facebook och allt vad det innebär med fyllebilder, pokande och länkar till hjärndödande tidsfördriv till spel berör mig inte nämnvärt. Snarare inte alls. Inte annat än att jag börjar undra om en del människor blir lätt retarderade i samma stund de slår sig ner framför datorskärmen.

Mitt problem är statusuppdateringar. Helst fullkomligt onödiga sådana, och det är med sorg i hjärtat jag måste rapportera att det inom senaste timmen framkommit ungefär 15 stycken helt fruktansvärt puckade statusuppdateringar på startsidan till min Facebook. Jag sliter skalpen av mig och gråter blod i ren frustration.

Att vilja hålla vännerna uppdaterade, plita ner känslor eller kanske ett och annat internt skämt är väl en sak. Att kabla ut vardagligheter efter vardagligheter, som bara skulle vara intressanta om det handlade om att påven eller föralldel Barack Obama flitigt skrev, är en helt annan sak.

”Nu blir det lunch” står det på någons statusruta. Okej, vad bra att du håller dig mätt. ”Det regnar”. Ja, kära vän, det händer ju ibland. ”En tur till Ica för att handla blåbärssoppa”. Men va, läste jag rätt? Mitt sinne hulkar fram en ordspya och jag kämpar strongt emot alla de krafter som driver mig till att kommentera hela skiten med ett SO-JÄVLA-WHAT, va. Era vardagligheter är INTE intressanta. Och alla de tolv personer som tryckt på gilla-knappen strax under en sådan typ av status önskar jag enbart en grav musarm och ett lite mer inspirerande liv.

Det är liksom på tiden att inse att vi inte är Jim Carrey i ”The Truman Show”. Hela världen följer inte oss och med det i åtanke bör vi kanske försöka spara in på charmen med en tvättäkta uppdatering.

Så, min förhoppning är att rutan för uppdateringar är tom tills det finns något någorlunda intressant att skriva. Eller är suget efter blåbärssoppa ett ytterst angeläget ämne att vråla ut till alla vänner och bekanta? Skulle inte tro det. Men går det inte att minska alla hemska uppdateringar så vore det åtminstone roligare om det gick alldeles överstyr och att man någon gång skulle få läsa ett ”Har rännskita. Svider så in i helvete. Ring inte mig”.

Den statusen hade jag gillat – om det varit Barack Obamas.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons