Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stort behov av fart

/

Försnacket om The Run har handlat om de nya spelmomenten utanför bilen. De är helt meningslösa, men ändå spelets minsta problem.

Annons

Det börjar från start. Jag ska fly från fiender och hinna över ett järnvägsspår innan tåget kommer. Jag misslyckas fyra gånger. Femte gången kör jag urkasst, blir sprängd och skjuten och tänker att jag inte ens kommer vara nära att klara det – men jisses, då hinner jag före tåget.

Sedan går det mesta fel. Storyn är dålig och hafsigt berättad. När jag väljer bil får jag usla tips om vilken jag borde börja med, och när jag väl får byta bil, efter ett antal körda mil, måste jag mitt under ett lopp köra in på en bensinmack. Varför inte kunna byta i lugn och ro innan loppet, när man vet om det är landsväg, stad eller snöklädda berg som väntar?

Hur långt utanför vägen man får köra varierar stort, i sina sämsta stunder är det som ett oförlåtligt, tio år gammalt Colin McRae. När man kör som fortast känns spelet hackigt. Kraschar man bilen får man starta om från en kontrollpunkt som ibland överraskar. Vid ett tillfälle släpps jag tillbaka i loppet i 120 kilometer i timmen, mitt i en skarp kurva. Det tar tre omstarter innan jag lyckas bromsa tillräckligt för att missa bergväggen.

Fast då är det å andra sidan just det jag har mest lust med: Att köra in i bergväggen och få ett slut på eländet.

Thomas Arnroth/TT Spektra

Mer läsning

Annons