Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stones, 50, har all anledning att fira

/
  • 50-årsfirande. Rolling ­Stones spelade förra helgen ihop för första gången sedan 2007.

Rolling Stones fyllde 50 år förra helgen, det betyder att de funnits längre än vad jag har gjort men i och för sig är de alla äldre än min far.

Annons

När jag växte upp var The Clash husgudarna och om de sjöng ”No Elvis, Beatles or the Rolling Stones” så var det liksom den lagen som gällde.

På 1970-talet var de gamla gubbar, i min värld var det Ramones och Magazine som gällde. När min kompis 1980 köpte både en LP av Dylan och en av Stones så var jag snudd på chockad, de var ju fienden!

Givetvis växte jag upp och insåg bandets storhet. I dag har jag de flesta album och min iTunes innehåller 127 låtar av bandet.

Fast ska jag erkänna är jag ganska klar med deras första 10-15 år. Det känns som att jag lyssnat på det tillräckligt och i dag känns det ganska trist tyvärr, vilket inte betyder att det inte är bra, det är det fortfarande. Det är bara jag som inte orkar höra ”Jumping Jack Flash” ännu en gång.

Men från 1978 och 15 år framåt är låtmaterialet mycket bättre än sitt rykte.

Nånstans är det väl tack vare Ron Wood som Stones överlevde 70-talet, plattorna med The Faces och hans två första soloskivor innehåller ju soul på riktigt. Från 1978 och framåt har de ju varit som mest intressanta då de experimenterat och varit nyfiken på modern dansmusik. Som dub, reggae, soul, disco och mixen av det som i dag kallas öken-disco/balearica.

Givetvis är det Mick Jagger som varit och är den drivande kraften till Stones överlevnad. Han har hela tiden velat vara den hippaste katten i stan och som tur är för Stones har hans soloskivor floppat.

Mick blev dissad i Keith Richards bok och sågningen av hans soloskivor var dräpande då de jämfördes med ”Mein Kampf”! Men är inte Keith bara en pajas numera som ser ut som Sjörövarfabbe? Han har ju en image som den ultimate rockern som framförallt fortfarande tilltalar 40- och 50-talister.

Efter att han slutat knarka i slutet av 70-talet så har han varit en stabil gitarrist, men han har knappast drivit bandet framåt och så länge Mick vill försöka få Stones att låta lite fräschare så blir de inte som en version av Tröttas Bluesband som de kanske skulle bli under Keiths ledning.

För en gång i tiden startade Stones som kopior på sina svarta dåtida idoler och i Micks värld har det nog inte förändrats speciellt mycket.

Ibland kan det bli lite löjligt, som när Ron Wood för några år sedan var i så uselt skick på grund av sin alkoholism att han skulle ersättas. Tyvärr var ersättaren Mick Taylor för tjock, för i Stones värld så är de fortfarande de sexsymboler som de alltid varit, trots att de numera är runt 70 år gamla.

Deras senaste ”GRRR!” gick in på amerikanska albumlistan på 19:e plats, men föll direkt till 64:e. Förmodligen en missräkning och videon som Jonas Åkerlund regisserat var lika larvig som alla videor han gör.

Frågan är vad som blir bandets nästa steg, om de ska börja göra konserter som albumkvällar som är så populära nu, i så fall har de material för en dryg månad.

Men du, ta och lyssna på ”Too Much Blood” från albumet ”Undercover” och ”Heaven” från ”Tattoo You” så inser du att jag har rätt som vanligt.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

Mer läsning

Annons