Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stureson är musikbranschens mest bortglömde artist

/
  • Hemlige Stureson är i alla fall på gång igen med ett nytt band hemma i Bollnäs – och en kommande skiva glädjande nog.

Annons

Ibland får jag frågor om vad jag lyssnar på just nu eller om jag kan rekommendera någon bra skiva. Då vill jag hela tiden berätta om någon ny artist jag just upptäckt. När jag får fundera en stund vill jag gärna berätta om skivor som kanske inte förändrar mitt liv, men som jag hela tiden återkommer till.

Hälsingen Ulf Stureson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik. Hans första soloalbum, ”I overkligheten” som kom 1996, är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i vårt land utan även en av de skivor som väcker mest känslor. Den är nämligen ett sorgearbete efter att Ulf förlorat sin syster i cancer. Han hade dessutom redan förlorat sin bror, som blivit ihjälkörd hundra meter från hemmet vid 15 års ålder.

Första gången jag såg Ulf Stureson var under musikfesten i Boulongerskogen sommaren 1979, men jag hade inte en tanke på honom. Sångaren Mats i Traste & Superstararna tog all uppmärksamhet när han sprang ute i publikhavet lekande flygplan. Efter den fantastiska singeln ”Pengar” dröjde Sturesons album många år och efter att ha delat tv-program med Reeperbahn (där Ulf dök upp i inte bara amazonmustasch utan även i träskor) så försvann bandet ut i periferin.

I slutet av 1980-talet dök ett nytt Traste-band upp igen, den här gången som en kvintett och fortfarande med Ulf som gitarrist. Men det är inte den historien jag ska berätta nu, utan det är Ulfs solokarriär som ska tas upp även om den kanske inte har gått tillräckligt lysande för att kallas karriär.

Ulf Stureson är för de flesta fullkomligt okänd. I en värld där Winnerbäck och Melissa Horn säljer multum så är artister som Stina Berge, Love Olzon och framförallt Stureson artister som verkligen känns. De står för texter som är mer än tonårsrum, musik som kanske är ett rakt nedstigande led från John Holms 1970-tal.

Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket, men skivorna därefter är inte heller så dumma. Den senaste, ”Beroende” från 2007, lovade väldigt mycket när den kom. Tyvärr har han inte släppt ifrån sig mer musik på skiva sedan dess. Live spelar han fortfarande, tyvärr är han inte här i Gävletrakten så ofta. Ibland funderar jag därför på att starta en klubb bara för att kunna ta hit Ulf Stureson eller Nomads. Fast det är en helt annan historia.

Senast Stureson spelade i Gävle var på Joe Hillgården en fin sommarkväll för några år sedan. Inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan det som de första fyrtio minuterna innehöll var ångest, desperation och saknad. Allt var så gott som lysande.

Även om det var en lättsam nästan familjär stämning och han skämtade lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan. När han som andra låt gjorde ”Sommarbarn” reste sig håret på mina armar.

Senaste större turnén han gjorde var som förband till Olle Ljungström för cirka tio år sedan. Problemet var produktionsbolaget glömde att berätta det för turnéarrangören, så ingen visste något när turnén drog igång. För några år sedan, i samband med att senaste plattan släpptes, gjorde Ulf och gitarristen Micke Herrström en 16-gigsturné en helg runt Ringvägen på Söder. I dag jobbar han på Studiefrämjandet där han hjälper band att fixa replokaler och annat.

Varför jag skriver detta, kanske ni undrar. Inte nog med att Ulf fyllde 51 år i måndags, utan förra helgen var han och Niklas Frisk gäster i en Tomas Andersson Wij-konsert på Södra Teatern i Stockholm där de som extranummer körde den låt som finns med på Wijs senaste album. Ulf Stureson har dessutom hittat ett nytt kompband i Bollnäs med nya hungriga killar. De gör låtar till ett nytt album. Så mitt hopp är att inte bara du ska låna dina öron till Ulf utan att vi inom snar framtid får något nytt i skivväg från honom.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons