Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The Buddy Holly Musical

/
  • Här började succén. Buddy Holly (Brolle) och The Crickets i en skivstudion i New Mexico.
  • Sista konserten. Winter Dance Party i Iowa en iskall februarikväll 1959.
  • Buddy Holly, som så tragiskt avled i en flygplanskrasch 1959, blott 22 år ung.Foto: AP/Scanpix

Annons

 

Musiken, jag säger bara m-u-s-i-k-e-n. Odödlig förstås och i högsta grad dominerande i denna musikal där själva skådespelet lämnar en hel del i övrigt att önska. So what, det blir ju småningom en konsert som heter duga, en hyllning till en av de allra största ikonerna från 1950-talet.

Brolle som en Buddy Holly med norrländsk dialekt i het diskussion med en skivbolagsdirektör på Decca som bryter på skånska har sin speciella charm.

I övrigt handlar det om proffsmusiker (gitarristen från vårt lokala hobbyband The Rockarounds, Tobbe Fall, är sannerligen kompetent) som hellre trakterar sina instrument och för handlingen framåt på musikaliskt sätt.

Kulmen kommer under sista halvtimmen och den sista konserten med Holly, J P ”Big Bopper” Richardson och Ritchie Valens.

Det är helt makalöst hur mycket Buddy Holly, eller Charles Hardin Holley som han egentligen hette, hann uträtta på bara tre år fram till att hans 22-åriga liv (och nyssnämnda spelkompisar) så tragiskt ändades i en flygkrasch i Mason City, Iowa, en iskall februarinatt 1959. På 15 månader spottade han ur sig tiotalet hits som alla blivit mer eller mindre klassiska.

Musikalen ägnar ingenting åt Buddy Hollys uppväxtår hemma i Lubbock, Texas. Nej, här är det pang på rödbetan och publiken får kliva in i upptakten 1956 när Buddy rebelliskt bröt med countryn för att i stället spela rock’n’roll till radiopratarnas och skivbolagsnissarnas stora förtvivlan. ”Han har ju sex appeal som en traktor”, suckar en av dessa herrar.

Buddy skaffar sig nya glasögon och resten är rockhistoria. Låtarna känns igen och kommer som på ett pärlband i den föreställning som kan uppfattas som något seg i första akten, men desto mer fartfylld i den andra. Från ”That’ll Be The Day”, ”Not Fade Away” och ”Peggy Sue” fram till mina allra störstafavoriter ”Well...Alright” och ”Rave On”.

Men den låt som verkligen får publikhavet att gunga denna premiärkväll (utsålt till framemot maj) är då Pablo Cepeda träder in som en alltför gammal Ritchie Valens (som inte ens var 18 år då han omkom) och sjunger ”La Bamba”.

Nej, dom som påstår att den 3 februari 1959 var dagen då musiken dog har fel. Buddy Hollys betydelse för den fortsatta pop- och rockhistorien kan inte förringas. Fråga bara Beatles, Stones, Dylan...

Musikalen har under 20 år setts av över 20 miljoner besökare i hyllade uppsättningar världen över. Nu har vi den på mindre än två timmars avstånd.

Mer läsning

Annons