Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The Cult och Judas Priest härskade i hårdrocksnatten

/

Torsdagskvällen i Norje/Sölvesborg hade två hyfsat tydliga linjer som kunde skönjas bland de stora etablerade namnen på programmet.

Annons

Å ena sidan hade vi de klassiska muskulösa metalakterna, typ Judas Priest medan man på andra sidan spektrat hittade mer sofistikerade uttryck för hård musik à la överraskningsbokningen The Cult.

Men innan denna extremt manliga anstormning realiserades intog Joan Jett och hennes The Blackhearts scenen mitt på blanka eftermiddagen, och ingen behövde förstås tvivla på att hon alltjämt älskar rock’n’roll. Om inte annat har hon den raspiga rösten i behåll. Dock var framträdandet både onödigt tamt och i avsaknad av tyngd. Lyftet kom mot slutet med ”I Hate Myself For Loving You” och den där låten om kärleken till rock’n’roll, men i ärlighetens namn påminde det här mest om en hyggligt anständig jukeboxshow med de egna hitsen i centrum.

Den sofistikerade touchen gick som en röd linje genom The Cults gig senare på kvällen. Fast här fanns förstås en dos sextiotalsflum också inbakad i anrättningen. Inte helt oväntat kanske eftersom Ian Astbury även lekte Jim Morrison tillsammans med resterna av The Doors för några år sedan. Sångaren har för övrigt gått och blivit både ordentligt skäggig och tjock på sistone, vilket först fick mig att missta honom för en scenarbetare.

Fast cool rockstar är han fortfarande, Astbury, och bandet som helhet var utan minsta tvekan dagens stora utropstecken. Den allmänna fokuseringen, drivet i gitarrerna, de fräcka basgångarna och det distinka trumspelet, ja allt satt som smäck, och att höra sådant som” Sweet Soul Sister”, ”Fire Woman” och ”She Sells Sanctuary” i all sin initiala glans 2011 utgjorde onekligen en kick.

Precis före The Cult i artistkön stod Accept (som ju även kommer till Getaway Rock i Gävle) och vad ska man egentligen säga om dem nuförtiden? Tja, Udo är numera ett minne blott, så amerikanen Mark Turnillo har tagit över platsen som sångare. Men annars är det förstås business as usual. Det var om inte annat detta gig bevis på. Det var pang på rödbetan och allt annat man kan tänka sig vare sig det nu handlade om nya metalsnytingar av fotbollsrefrängkaraktär som ”Bucket Full Of Hate” eller gamla skrevsparkar, typ ”Metal Heart” och ”Balls To The Wall”.

Man kan förstås tycka vad man vill om Accept, och det gör säkert många, men energin har de i alla fall kvar. Liksom Saxon för övrigt. Bif Byford och hans mannar fortsätter outtröttligt sitt korstågsliknande förvaltande av den brittiska åttiotalsvågen av metal. Inget förändras väl egentligen, men de fortsätter spotta ut album av respektabel kvalitet som sprillans nya ”Call To Arms” samt vara en pålitlig liveakt. Så också i torsdags då de genomförde den snyggaste showen jag sett med dem hittills.

Snygg var som sig bör även Judas Priests spelning. Visuellt sparades det inte direkt med krutet. Det bjöds på såväl laserstrålar i regnbågens alla färger som eld, rök och mycket ljus. Synd bara att både Accept och Saxon klådde ”Prästens”spelning med råge. För tyvärr, det här var en tämligen tempofattig tillställning. Flytet och måhända även en del av inspirationen saknades, och de som förväntade sig en fyrverkeriliknande avskedsknockout full av hits fick gå hem med lång näsa.

Det skulle dröja till den sista halvtimmen innan standards som ”Breaking The Law” och en tung ”Painkiller” avverkades Att sedan hantverket var oklanderligt är en annan sak. Vi talar feltänk här av stora mått med tanke på att det är tack och adjö efter den här turnén.

Mer läsning

Annons