Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The girl next door

Annons

Det slår en inte förrän man verkligen sitter i skiten. Toalettpappret är slut i en akut situation, det egna trådlösa nätverket kollapsar i sämsta tänkbara läge eller när brandlarmet börjar tjuta som en katt på kastrering och du inte har den blekaste hur man stänger av oljudet. När gästerna på ens egen födelsedagsfest börjar muttra missnöjt för att man inte har någon vinöppnare eller när alla batterier helt plötsligt tycks vandrat hemifrån av sig själva. Ni vet nog själva vilka idiotiska situationer man kan börja svettas över och då är det ju fantastiskt att inse att man kan dra med någon annan ner i sitt eget kaos. I bästa fall får man till och med lite hjälp.

Grannen, mina vänner, grannen är svaret på alla ovanstående problem.

Man har plöjt igenom en del grannar genom åren. Vissa trevliga, andra inte. Det fantastiska med olika sorters grannar är att det alltid resulterar i antingen något väldigt bra, såsom en god relation med öppen kommunikation, eller något väldigt komiskt, såsom en riktigt upprörd och förbannad granne.

Av alla människor jag haft dörr-i-dörr är merparten absolut av det hjälpsamma och vänliga slaget. De som inte klagar när jag har efterfest, de som lånar mig det jag behöver utan att jag behöver vifta febrilt med ögonfransarna likt en arbetsskadad prostituerad. Och om hela sanningen ska fram har de flesta av de trevliga grannarna dessutom varit nära vänner till mig och därmed har det knappt existerat problem i trapphuset överhuvudtaget. Men eftersom balansen i universum ofta fungerar alldeles utmärkt så kommer ju någon gång antagonisten in i bilden.

Vi har alla förmodligen varit i kontakt med dem. Det där jävla aset som sitter och smider planerna på din undergång bara ynka meter ifrån dig. Den som mer än gärna jävlas, klagar och skickar iskalla mördarblickar genom korridoren i stället för att ta tag i sin egen lycka. Sadistgrannen. Eftersom vårt samhälle redan kryllar av ofrivilliga grupperingar kan vi, enligt mig, skrapa ihop dessa livslessa puckon och trycka in dem alla i samma hyreshus så kan de klaga och jävlas med varandra så mycket de vill och om inte annat håller det dem förmodat sysselsatta i många, många år. Men som vanligt fungerar ju inte mina briljanta idéer i praktiken och då gäller det att stå rak i ryggen och ta detta på bästa sätt. Med humor.

Det tog emot till en början, att svälja ett påhopp och vända klacken och gå därifrån. Jag måste erkänna att jag själv suttit där vid skrivbordet, rasande arg och börjat skissa på en mördarmaskin som skulle ta sig an grannen och till och med flackat mellan websidor för torpeder. Men när jag brutit av alla pennor i närheten och betraktar de avslitna tussarna från mitt hår ligga lite här och var tar jag ett djupt andetag, samlar mig och göra det bästa av situationen. Jag gör helt sonika en klippbok med grannens alla arga lappar, ljudupptagningar på deras utspel och sedan fnissar jag mig till tårar åt deras intensiva bitterhet.

Nu tror jag dock att jag ångrar mig lite, grannen är nog inte svaret på allt. Humor är det däremot.

Och just nu njuter jag bara av faktumet att jag kommit på väldigt god fot med mina nya grannar, de har till och med stulit en TV i vår ära. Allt utan att man behövt flörta som en överarbetad prostituerad.

Goda grannar eller inte, jag älskar att vara the girl next door.

Justine Östergren

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons