Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till London för att höra svensk musik

Annons

Jag är i London. Om bara ett par timmar ska jag iväg på en spelning. Eller rättare sagt: Förutsatt att tidningsbudet inte försov sig i morse så kom jag nog hem från spelningen ungefär samtidigt som den här tidningen damp ner i din brevlåda i morse. Och i såna fall hade jag troligtvis extremt kul efter det att den här krönikan skickades in till redaktionen. 

Egentligen är det lite bakvänt. Jag åkte till London. För att se Swedish House Mafia. Men vad ska man göra då? Det är ju inte som att dom spelar i Sverige i sommar. Och det är inte första gången som jag åker till London. För att se och höra svensk musik.

I fredags hamnade vi – via ett par irrvägar, några felsteg och ett par väldigt slumpartade beslut – på en konsert med Bonde Do Roles gamla sångerska Marina Gasolina. Hon var sådär. Men britterna var glada ändå. Fast i vanlig ordning var dom nog mest bara glada i spriten.

Själv var jag mest fascinerad över att irrvägarna, felstegen och de slumpartade besluten hade lett mig fram till konserthaket KOKO. Helt ovetande om vart vi var på väg hade vi hamnat på samma rödmålade ex-teater där jag en gång i tiden såg Sahara Hotnights och The Hives. Britterna var lika glada i spriten den gången med. Däremot var spelningarna rätt mycket bättre då.

Det här är andra gången jag flugit över till London för att gå på konsert. Första gången var alltså för att se Sahara Hotnights och The Hives. Däremellan har jag en inställd resa till Wembley för att kolla på Jay-Z. Mer har det inte hunnit bli. Och medan jag pluggade i England åkte jag in till London en handfull gånger för att se spelningar. I den handen ryms både Jens Lekman och Action Biker. Bland dom spelningar jag sett i London har alltså fem varit med svenska artister.

När jag gick i högstadet och började lusläsa NME tyckte jag det var så mäktigt varenda gång dom skrev om något svenska indieband och deras spelningar i London. Det kändes så fruktansvärt stort. Dom banden stod verkligen på gränsen till total världsdominans. Trodde jag. Verkligheten var en annan.

Att gå och se ett svenskt band i London är som att resa bort, bara för att komma hem. Typ. På spelningen med en då internethypad och EP-debuterande Jens Lekman utgjordes publiken av fem svenska au-pairs, ett par svenska bartenders, jag samt en amerikansk utbytesstudent som undrade var i helvete han hade hamnat. Och på Action Biker var det ungefär samma uppslutning. Minus den förvirrade amerikanska utbytesstudenten.

Nu var i och för sig spelningen med Sahara Hotnights och The Hives utsåld. The Hives hade precis breakat i England. Och visst. Det fanns en del britter där. Men universalspråket i toakön var ändå svenska.

Dom som går på svenska spelningar i London är helt enkelt svennar. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Kollar man på hur många svenskar som bor där är nog London en av Sveriges största städer. Och när dom svenska artisterna dyker upp kryper alla exilsvennar fram ur sina sunkiga källarlägenheter i förorten, för att kollektivt fira – just det – att dom är svenskar.

Det är ingen direkt högoddsare ifall människorna som jag mötte, personerna som trängde sig i baren och snubbarna som jag snackade med i toakön i går, var svenskar. Det är snarare helt logiskt.

Men även ifall det alltid bara är svenskar i publiken är det ändå rätt mäktigt att se svenska artister i London. Och i fallet med Swedish House Mafia så befinner dom sig ju i alla fall avsevärt mycket närmare total världsdominans än vad Action Biker någonsin kom.

HÅKAN DURMÉR

Mer läsning

Annons