Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tills döden skiljer oss åt

Annons

Det är alltid sorgligt att behöva ta farväl av något som man alltid haft omkring sig. Bara säga tack och hej och klippa ett band liksom. Ja fy fan, det är verkligen jobbigt. Jag antar att man kontinuerligt bygger upp små pelare under sig som fungerar som riktlinjer över vad man gillar, inte gillar, kan och inte kan och så vidare.

Så svamligt det kan bli, ber om ursäkt på förhand för min darrande underläpp. Men så här mitt i sommaren, när vädret inte längre hustlar en lika frekvent, när festivaltablåerna börjar hälsa på i skönhetssömnen och man bara vill dra iväg på en tre-fyra-fem-sexdagars fest, och det då sen släpps en bomb att hela skiten är inställd är det fullt naturligt att snyfta som en tonårsflicka.

Det var ungefär så jag kände i går när jag fick reda på att Arvikafestivalen har gått och dött inför mina ögon efter 19 år som levande fenomen. Ett tomrum uppenbarade sig där någonstans i den stunden, även om det för det första var rätt väntat med tanke på förra årets bottendyk och för det andra att jag inte satt en tå på Arvikafestivalen på många, många år. Men det kändes ändå. Kanske för att det var just där på Arvikas nedklottrade och pyttelilla festivalområde allting började.

Det är nog ingen slump att jag slutade som den överdrivet passionerade festivalbesökaren jag ändå är. Det bara råkar passa sig utmärkt att vara lite smutsig, lyssna på bra musik hela dagarna och njuta av illa kyld öl vid en lerpöl. Men första gången är alltid första gången, och om sanningen ska fram var jag väl förväntansfull... men skiträdd. Där och då var jag 15 år, ranglig i benen och med noll kunskap om sociala situationer utöver krismöte med lärare skulle jag då alltså hänga där på Arvikafestivalen med tusentals andra. Det var skakigt i någon timme men efter ett vunnet krig mot mitt eget tält och en följande belåtenhet när jag fått en vacker ros av en ohälsosamt packad äldre man började inställningen formas. Sen var jag fast.

Visst finns det rävar som varit i svängen mycket längre och intensivare än vad jag har varit (läs; typ alla andra krönikörer på GD Nöje) och i jämförelse med dem framställs jag nog som bara som ett kedjerökande blöjbylte i gummistövlar. Men minnen är minnen och när jag stod helt tagen framför Kraftwerks robotar och The Model dånar ut över åkrarna existerade ingenting annat omkring. Det var en skön känsla och man får väl lov att säga att det blivit som en drog att återuppleva detta varje år. Jag är en junkie då med andra ord, och nu har ursprunget till missbruket kapitulerat. Det är så jäkla synd.

Just nu pågår Peace & Love för fullt och jag gläds med alla som står där och vrålar, hånglar och spyr eller vad de nu gör. Heja dem. Så får jag bara passa på att ha en tyst minut för vår kära Arvikafestival och tacka och bocka djupt för en grundläggande utbildning i svinigt svenskt festivalbeteende.

Jag menar, man blir ju inte ett kedjerökande blöjbylte i gummistövlar av ingenting?

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons