Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uggla – så mycket bättre förr i tiden

/

Årets säsong av tv-serien ”Så mycket bättre” är just så mycket bättre än fjolårets misslyckade casting.

Annons

I år slipper vi människor som knappt kan bjuda på sig själv (läs Eva Dahlgren) eller sådana som inte borde sjunga covers (läs E-type). Blandningen av folkligt och kreddigt är också perfekt. Olle Ljungströms skruvade och knepiga ställs mot Miss Li folkliga lättsamhet. Även om Olle-avsnittet var bra så kunde det ha varit så mycket bättre – och samma oro får jag inför morgondagen med Uggla i fokus.

Magnus fyra första plattor innehåller massor av bra låtar. Den första ”Om Bobbo Viking”, som kom 1975 lät mycket som Bowie runt 1971-72. Albumet rymmer både ”Hallå” och ”John Silver”, som jag tycker är fantastiska. Uppföljaren ”Livets teater” är en uppblåst platta, snudd på rockopera. Första sidan innehåller Magnus första Poporama-hit ”Sommartid”, en fantastisk låt inspirerad av ”Easy Rider”. När Uggla spelade in skivan vågade han inte berätta texten till ”Sommartid” för gitarristen Janne Schaffer och när de senare träffades ute i nattvimlet fick han en utskällning av Schaffer. Denne sa att han nu jobbade med en artist som verkligen skulle bli stor på riktigt, Ulla Bondesson hette hon. Men som helhet är skivan snudd på misslyckad, åtminstone den sämsta av hans fyra första.

1977 slog Magnus igenom stort med ”Varning på stan”. Han blev inte bara en kommersiell succé utan även den mest rebelliska personen, recensionerna var dräpande, Expressen utsåg honom till ”mullig mansgris”. Även om Uggla var inspirerad av att sett The Clash på Grönan så var han inte helt nöjd när han fick epitetet ”Sveriges första punkare” av Kaj Kindvall. Men på omslaget till singeln ”Ja just du ska va gla” så är han uppklädd i punkuniform.

Uppföljaren kom i september 1978. Jag jobbade i Skivbutiken samma dag som skivan släpptes och ska erkänna att jag blev besviken. Singeln ”Vittring” hade varit en fantastisk uppåtlåt, lik ”Varning på stan” men ännu mera pepp. Resten av skivan kändes lite för mycket som vanlig rock, inte lika punkinfluera, trots att det stått i tidningarna att Magnus bytt ut sitt gamla kompband Strix Q mot ett engelskt punkband vid namn Stadium Dogs. I dag är det kanske Magnus mest underskattade platta och mest Stones-aktiga. Visst är en del texter fortfarande lite pubertal för en 24 åring, men för mig, som då var femton, så var känslan av meningslöshet med skolan och hur allt annat i livet lockade perfekt i ”Jag vill inte gå hit”.

”Ska man sitta här hela dagen, i den här jävla bleka lokalen och bara titta på klockan, och vänta på att dan’ ska ta’ slut...”

Känslan av odödlighet, evig ungdom och att allt är möjligt i ”Vittring”:

”Allting som jag vill kan jag göra (a, a, a, a, allt)”...

Men vi fick även flera låtar som känns som de mest ärliga låtar som han spelat in. Skivans lössläppta karaktär och lite grooviga bas/trummor får mig som sagt att tänka på Stones och det finns ju till och med en cover på ”Starfucker” här kallad ”Stjärnluder”.

Jag kan tänka mig att Håkan Hellström och The Ark har lyssnat en hel del på den här skivan. Efter det tog Magnus Uggla ett steg åt sidan och blev från tidigare ha varit med i handlingen till en betraktare i sina låtar, han gjorde dessutom mycket tristare musik därefter också. Förmodligen får vi inte höra speciellt många låtar från hans bästa tid men vi kan ju alltid hoppas på att Darin sjunger ”John Silver”.

Peter Alzén

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com

Mer läsning

Annons