Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad du ser är vad du får?

Annons

Det här med dejting är ju ett ämne för sig, det kan vi alla nog enas om. Att marknaden för att hitta den rätte fullkomligt exploderat till ett inferno av tända ljus, månskenspromenader och kondompapper är i och för sig inte konstigt, inte med tanke på alla verktyg vi har att använda oss av numera.

Jag tror absolut att det traditionella sättet med små kompakta och ofta illaklingande kontaktannonser i tidningarna fungerar som de ska, men det är ju trots allt bara en ytterst liten stig av alla vägar man kan välja att gå. Frågan är bara vilken som egentligen fungerar straight up, på riktigt.

Nu låter det som att jag är riktigt het på det där med att ragga upp främmande människor med alla möjliga medel, det bör dock nämnas att jag inte är det. Men det finns överallt runtomkring, risken att detta hypade dejtingfenomen skulle gå obemärkt förbi gäller enbart de blind-döv-stumma och de eviga singlarna (förmodligen även de blind-döv-stumma).

Tänk bara på allt vi har att tillgå – på TV går pinsamma inslag med blyga bönder, Linda Rosing letar lika puckad partner, folk ska dejta i mörker för den extra touchen av ickeexisterande oytlighet och så vidare. Utöver det finns det ju dejtingsidor för 80+, för fetischister, för människor som är less på att bli bedragna, för kvinnor som vill ha rika män, för folk som vill ha en amputerad partner och fan och hans moster. Annonser, blinddejter, mejlkontakt, intryck, skryt, ärlighet men framför allt – kärlek.

Eller?

Fördelen med vårt utbud är såklart att chansen att träffa någon att kära ner sig i ökar markant. Men jag tror fortfarande att man måste plöja igenom många och vara ganska kräsen för att pricka rätt. Jag menar, skulle jag vilja hitta en perfekt amputerad man räcker det väl ändå inte med att killen är amputerad? Nä. En av tio amputerade passar kanske. I proved my point. Och hur många gånger jag har börjat träffa någon som senare visar sig vara väldigt opassande för mig kan jag inte ens räkna. Man kan ju liksom inte veta till en början om personen i fråga till exempel skulle ha en grej för att bita på tånaglarna, bara äta flytande föda eller tycka att Tommy Nilsson är Guds gåva till folket. Kanske allt på samma gång? Hemska tanke.

Av egen erfarenhet bör det gå längre än söta sms, någon rosaluddig middag och hångel på öppen gata för att anses som rätt. Jag var själv där en gång, fjantig och nykär och tyckte att killen i fråga uppfyllde alla mina krav och hade på känn att det var ömsesidigt. Vi trivdes väldigt bra i varandras sällskap och spenderade nästan varje dag ihop, tills den dagen killen plockade fram en bunt tarot-kort och berättade att alla viktiga val han gjorde i livet berodde på vad korten sa. Jag ryckte åt mig jackan och sprang för mitt liv och ringde honom aldrig igen.

Min poäng är att det är helt rätt att vara kräsen, på vilket jäkla sätt man än hittar en värdig partner på. Alla sätt må fungera, det gäller nog bara att sila bland urvalet. För hellre ställer jag själv upp i Den rätte för Rosing eller prövar lyckan på någon sida för amputerade än att hänga med någon tarotgalning.

Sen får man helt enkelt se om det leder till ett inferno av tända ljus, månskenspromenader och kondompapper.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons