Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välkommen hem min vän!

Annons

Det slår en ibland, som den där blixten från klar himmel. Som en spade i bakhuvudet när du är som minst förberedd och du vaknar helt plötsligt upp och inser hur snabbt tiden gått.

Nu snackar vi alltså år som kutat förbi dig likt en sprinter på en ohälsosam dos koffein och där står du av en händelse och fattar varken ut eller in. Trots att vi dagligen kollar datumet på telefonen eller på den där fula almanackan från företagets julfest är det inte alltför ofta vi ställer det i jämförelse med tidigare händelser i livet och det är förmodligen därför vi upplever det där så sällan. Det där som vi kallar fan-vad-tiden-har-gått-uppvaknandet.

Det är oftast i tider som dessa man upplever det här jag försöker förklara. Under högtider. Speciellt under påsken, som jag personligen inte har ett alltför gott öga till. Påsken med alla dess psykadeliska färger, material och för att inte tala om alla äggfjärtar och påskkärringar som tränger sig in i mitt huvud och välmående.

Efter att man för fjärde gången känner att man är på väg in i en panikångest orsakat av hetsiga morsor på hobbybutiken slår tanken mig; hur kom jag levande ur detta förra året? Och det är då allt faller på plats; det var tamme fan ett helt år sedan. Därpå följer den naturliga tankegången hos den stressade moderna människan; vad har jag sysslat med under ett helt år?

För ganska precis ett år sedan råkade det av en händelse ske rätt mycket. Jag bröt upp med den bästa personen jag någonsin haft som partner för att följa min magkänsla och dra ifrån Sverige. Det var i efterhand ett bra val. För ganska precis ett år sedan gick jag mer eller mindre under för att min bästa vän tog sitt pick och pack och flög iväg till kängururnas heliga land på andra sidan jorden och skulle vara borta ett helt år.

De första veckorna och månaderna var tunga som cement i bröstfickan men sedan började saker och ting rulla på som vanligt. Jag antar att det är så med de flesta formerna av sorg och längtan. Men det var inte förrän nu i skrivande stund, när min vän återigen står på svensk mark och min föredetta inrett vår gamla lägenhet med en ny flickvän, som jag står handfallen inför faktum att tiden går så förbannat fort.

Ett helt år sedan allt ovanstående inträffade. Två år sedan jag pluggade utomlands! Tre år sedan jag tog studenten?! Det är nästan så jag inte kan greppa verkligheten när den uppenbarar sig så tydligt svart på vitt. Och snart sitter jag väl där i något hörn på en bostadsrätt med tonårsungar skrikandes efter pengar och nya fotbollsskor när det slår mig nästa gång. Och nästa gång ändå glider jag kanske omkring i kissetofflor på något trevligt ålderdomshem och kucklar till mina tanter på avdelningen;

Jaaa, kan ni tänka er att det var 65 år sedan jag tog studenten. Hujeda mig. Så fort får det inte gå.

Jag antar att allt handlar om att leva fullt ut. Så jag har någonting att berätta nästa gång jag ska redovisa för mig själv vad jag sysslat med senaste tiden. Alternativt att jag anställer någon som slår mig i bakhuvudet med en spade med jämna mellanrum, bara så att jag kan få hålla på tiden lite, lite längre.

För kissetofflor är jag inte redo för än på ett tag.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com

Mer läsning

Annons