Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Videovåld? Inte nu längre!

Skott avlossas, käkar krossas och blod sprutar. Det fyller hela rutan. På andra sidan sitter vi åskådare utan att nämnvärt höja på ögonbrynen.

Annons

Vi ser en våldsscen som utspelar sig framför oss. Kanske ändrar vi ställning, kanske tar vi lite mer chips. Men inte mycket annat händer. Vi är barn av vår tid och vi varken minns eller förstår åttiotalets hetsiga debatt om hur unga påverkades av våld på film.

År 1980 sände tv-programmet Studio S ett inslag som varnade för det nya extrema videovåldet. Föräldrar, politiker, tittare och journalister var upprörda över den nya vhs-spelaren som möjliggjorde sådana hemskheter. Tjugo år senare visade det sig att de barn som blivit intervjuade i tv-programmet hade blivit instruerade att svara på frågorna på vissa sätt, svaren skulle följa tesen om att videovåld är det värsta ett barn kunde se.

Frågan är vad som egentligen låg till grund för den moralpanik som rådde? Motståndarna kallade paniken för överdriven och menar att det alltid har funnits föremål som folk har tyckt varit hot gentemot våra barns framtid.Ofta gäller det nya och främmande saker. Rock n roll, punk, rollspel och vhs:en, för att nämna några. Statens medieråd producerade flera rapporter. En del av dem var skrivna av ungdomsterapeuter och psykoanalytiker. Det visade sig att det inte fanns något direkt samband mellan våldet på gatorna och våldet som visades på film. Många ting dominerar barns påverkan under deras uppväxt, men videovåldet är inte ett av dem.

I dag har debatten ändrat måltavla och riktat in sig på våldsamma tv- och dataspel. Man menar att det är onaturligt att barn sitter framför datorn och stänger sig inne med våldet. Barnen å sin sida upprätthåller en viss opposition gentemot de vuxna och fortsätter spela, om än i hemlighet. Saker blir ju alltid mer lockande desto mer förbjudna de är.

Vad man kan göra är väl att hjälpa de unga att kritiskt granska det de ser. Vems ansvar det är att se till att detta blir gjort är nog en debatt som får hållas runt det egna köksbordet.

Vi som var för unga för att minnas 80-talets våldsdebatt tycker att det våld som visas på film är likställt med vardagsmat. Kanske kan man tala om begreppet luttrad i detta sammanhang. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder det prövad av motgångar. Vi lider med andra ord av en viss apati gentemot det ibland extrema våld som visas i rutan. Men apatin är inte ett sätt att normalisera våldet och det innebär inte att man glömt bort att skilja på verklighet och fiktion.

Veckans filmtips: Pedro Almodóvars senaste ”The skin I live in” är förvirrande till en början. Antonio Banders spelar uppfinningsrik plastikkirurg. Genom glasväggar betraktar han en kvinna som han stängt in i ett rum. Kvinnan är klädd i en kroppsstrumpa och tycks finna sig i att vara frihetsberövad. Almodóvar drar sakta ut en lång röd tråd och filmen bjuder på en helt osannolik historia.

STINA LOMAN

Krönikör på GD Nöje

stina.loman@gmail.com

Mer läsning

Annons