Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norrbottens väg in i den nya kulturen

Hur förändras kulturlivet av den nya kulturpolitiken? Norrbotten har redan tagit steget in i det som Gävleborg som bäst förbereder. Här berättar Marianne Söderberg, tidigare kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren, om sitt hemläns resa in i det nya.

Annons

Norrbottens län var ett av de första som fick den så kallade kulturportföljen.

Den kom senare att kallas ”kulturkoffert” och i dagsläget ”kultursamverkansmodellen”.

Ord har betydelse.

Portfölj låter lite trångt och för tankarna till välordnade små fack, koffert verkar större och rörigare. Kultursamverkan säger lite mer om vad det hela är tänkt att handla om: samråd och gemensamma beslut och viljeriktningar kring kulturen i ett län.

Gudarna ska veta att jag varit skeptisk, ända sedan en av de tidigare socialdemokratiska regeringarna skickade upp sina statssekreterare för att intervjua länsbor om en regionalisering av kulturstödet. Själva tanken på att samla alla statliga kulturpengar i en säck (den gången talades det om ”påse”) för länets politiker att fördela skrämde. I Norrbotten hade landstinget gjort upp kulturplaner redan under tidigt 1990-tal och efter att ha lyssnat på diverse kulturdebatter i landstingsfullmäktige litade jag inte på att särskilt många visste vad de egentligen hade att besluta om, så förvirrande lät det. Diskussionen om vad kultur egentligen var tycktes aldrig ta slut. Var det inte lika mycket kaffeost och lovikkavantar som Norrbottensteatern och professionella kammarmusiker?

Men saker och ting förändras. Allt eftersom ledande politiker börjat tala om kultur som något viktigt för samhällsutveckling har medvetandet om värdet höjts. Kultur har som aldrig tidigare i Norrbotten blivit en politisk fråga som på landstingsnivå och i flera av länets kommuner drivs av tongivande politikerna. En av anledningarna har att göra med att vissa stöd under många år nu utgått från att regionen satsar hälften för att det överhuvud taget ska bli någonting alls. Kultursamverkansmodellen ger ytterligare argument för engagemanget – det gäller att ta en plats vid grytorna.

Bakom ett ord som samverkan döljer sig naturligtvis mängder av möten. I den årliga processen för att komma överens om gemensamma satsningar talas det om kommun- och landstingsträffar med både tjänstemän och politiker, dialogmöten, uppföljningsmöten, möten mellan institutioner, möten mellan tjänstemän, politiker och det så kallade civila samhället. Man hisnar inför mängden och den ökande byråkratin, men blir ändå försiktigt nyfiken på resultatet.

I Norrbotten planeras det nu bland annat för ett kraftcentrum för ny musik i Piteå, ett konstmuseum i Kiruna, en jättelik konsthall i Boden, en framtida dansinstitution någonstans, ett resurscentrum för konst i Luleå och ett litet Louisiana i Vitsaniemi i Tornedalen. Bland annat. Bakom dessa satsningar står samtliga kommuner i länet. Nu omfattar ju inte kultursamverkansmodellen all kultur och hur det går med den icke institutionsbundna kulturen återstår att se.

För Norrbottens del ökade det statliga kulturanslaget förra året med 2,6 miljoner kronor och nu hoppas man på att få del av de nya 25 miljoner kronor om året som regeringen utlovat för de kommande tre åren.

På en kulturkonferens talade Luleås kommunalråd om vikten av att sätta ner foten inför satsningar man tror på, medan hans kollega i lilla Arjeplog fann det svårt att ens skapa utrymme nog för en kulturell tå i ett otroligt pressat ekonomiskt läge. Förutsättningarna är minst sagt olika. Men det var de också före kultursamverkansmodellen. Fördelen är kanske just att man numera talar högt om dessa saker, kommunerna emellan.

Marianne Söderberg

Mer läsning

Annons