Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nostalgisk rock i en källare går hem hos Peter Alzén

När sommarkvällen började bli sen så tog sig den rockintresserade delen av Gävle ned i en källare på söder.

Plats: Fenix, Gävle

Vad: The Crunch , PF Commando och Mary Maple

Det är Lasse Forsberg och hans Mary Maple hade ställt sig på scenen. Det är catchy powerpop med Rickenbackergitarrer, det är spralligt och melodiöst med bra växelsång mellan Lasse och Eva Arnström. Mary Maple har flera bra låtar med starka refränger, jag gillar speciellt My Whole Damn World. Jag skulle tro Per Gessle skulle älska detta.

Legenderna PF Commando var som vanligt fantastiskt bra, Get Fucked-Allt OK-Gogogo var en öppning som knockade de flesta. Energin som framförallt Sonny Jansson visar upp är makalöst hög, det känns som han blir en tonårig varje gång han ställer sig på en scen. Det är fullkomligt normalt att jag hade de som idoler 78-79 och jag tror de är det fortfarande faktiskt.

Mest nyfiken var jag såklart på The Crunch, ett band som innehåller Sulo Karlsson och Idde Schultz men de som gör bandet lite mer kittlande är att Micky Geggus från Cockney Rejects, Dave Treganna medlem i både Sham 69 och Lords OF The New Church men framförallt mannen som spelade på den första punksingel jag köpte Terry Chimes, en gång i tiden trummis i The Clash är med.

Med de medlemmarna skulle man kunna tro att bandet lirar punk men det är mer traditionell rock med lutning mot Powerpop.

De inleder med Lonely Beat of the Heart och det låter illa, sången hörs inte, diskanten skär i mina öron och jag tänker vad trist, en sån låt kräver att stämsången och harmonierna ska låta toppen. Ljudet repar sig ju längre spelningen går men deras inledning är knackig. Kanske lider de av att PF Commando levererade en sån stenhård spelning strax innan så The Crunch nästan låter mesiga.

Men någonstans i mitten när de gör Lords Of the New Church Russian Roulette börjar de få ordning på grejerna, bandet spelar en cover var från medlemmarnas originalband, efter Garageland glider de över till deras egna Busy Making Noise, då låter det riktigt bra. Visst kan man ha invändningar mot att det är ganska kliché artad rock med texter som är mest en massa fräsiga ord staplade på varandra men när de höjer tempot så är det riktigt roligt och bra.

Rolig kväll för oss som gillar musik som det lät för 35 år sedan.

Peter Alzén