Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu är fotbollssagan över för Berggren

Allting har ett slut.

Även en fotbollskarriär som pågått på elitnivå sedan 1993. Hasse Berggren har haft en fotbollsresa som innehållit mål, mål och åter mål. Nu berättar han själv om hur han knappt vågade visa sig ute på Söders höjder efter succén i Hammarby, när han 1997 gjorde 29 av GIF:s totalt 50 mål, och hur ont det gjorde att ta beslutet att lägga av under en helt vanlig träning i början av maj.

I går kom beskedet – fotbollssagan är över

Vi sitter på Gefles IF:s kansli och pratar över en kopp kaffe. Presskonferensen, där han precis har meddelat fotbollssverige sitt beslut om att det gör för ont att spela vidare, har tagit slut men det är ändå en avslappnad och leende Berggren som tar till orda.

– Jag har ju inte dött. Det är bara en fotbollskarriär som tagit slut och det är inte ett dugg synd om mig. Jag är ändå 38 år och har fått vara med om en häftig resa fram hit. Men efter matcherna mot AIK och Mjällby är det slut.

Men om vi tar det från allra första början. Hans Berggren föddes en februaridag 1973 och växte upp i Norrsundet. En arbetar- och bruksmiljö som gjord för att spela fotboll och ishockey i.

– Det kanske inte är så många som vet att jag lirade hockey i A-laget i Norrsundet tills jag var 19 år. Jag kom med i laget när jag var 15 och var faktiskt ganska bra, säger Hasse med en snus under läppen och så där underbart ödmjuk som bara han kan vara.

Alla som känner Berggren vet att han är en glädjespridare som håller låda och väldigt gärna på ett positivt och skönt sätt talar om att han är ganska bra på det han gör. Utan att vara ett dugg kaxig. Pratar man med fotbollsfolk runt om i hela landet finns det ingen som har något ont att säga om GIF-veteranen.

Men framför allt är han en sjuhelsikes bra fotbollsspelare. En ikon i Gefle IF och kanske den allra största i föreningens historia.

Det var Stefan Lundin som någon gång under 1993 fick koll på den där målgöraren i Hamrånge i division 4. Han kunde man kanske göra någonting bra av tänkte GIF-tränaren och bjöd in Hasse.

– Jag hade tränat med laget en hel säsong och det hade jag nytta av när jag skrev på kontraktet 1994. Men jäklar vad tungt det var med träningen. Jag vägde 76 kilo när jag kom och gick upp sex-sju kilo första säsongen i bara muskler. Nu väger jag 90, skrattar Hasse.

Men det gick inte av sig själv. Det tog två år innan han på allvar kunde slå sig in i laget.

– Det var Peter Fyhr och Anders ”Dojan” Nilsson som spelade på topp då och var riktigt bra tillsammans. Vi kvalade ju till allsvenskan 1995 med dom i kedjan. Men när ”Dojan” såldes inför säsongen 1997 var det min tur.

Daniel Ytterbom inledde säsongen som forward tillsammans med Fyhr de tre första matcherna innan nummer 13 fick chansen. Resten är GIF-historia. Den säsongen för 14 år sedan dominerades av en enda person. Det var Hasse Berggren-show.

– Allt jag gjorde blev bra. När vi summerade säsongen hade jag gjort 20 av 40 mål för Gefle i serien och dessutom nio av tio mål i svenska cupen. Totalt 29 mål av de 50 som vi gjorde...

Det var samma säsong som Pelle Olsson tog över som tränare för GIF.

– Han trodde stenhårt på mig och har betytt väldigt mycket för hela min karriär, säger Hasse.

Allsvenska Hammarby fick upp ögonen efter supersuccén -97 och kom med ett bud till nästa säsong. Där fortsatte bara sagan till att börja med. 1998 startade med att Hasse fick debutera på Söderstadion i den allsvenska premiären mot Örebro.

Med nerverna utanpå tröjan klev han in på en fullsatt arena – och gjorde ingenting rätt på 30 minuter. Dan Sahlin – den förre Hammarbyspelaren smällde in 1–0 för ÖSK och pressen blev inte mindre på den nyinskaffade målskytten när ”Bajen-folket” vräkte ut ramsan ”Vem fan är Dan Sahlin – för vi har Hasse Berggren”.

– Då funderade man ju. Men så fick jag två bra lägen som jag skulle ha gjort mål på men missade. Det gav in alla fall lite lugn och sedan kom ju andra halvlek...

Hasse smällde in kvitteringen och tio minuter före slutet gjorde han 2–1 efter ett fantastiskt vänsterskott. Sedan var han hela Söders gunstling resten av den säsongen. Det spelade ingen roll hur han spelade. Fansen älskade honom.

Men det tog ett tvärt slut efter den säsongen i Bajen. När det skulle förhandlas om ett nytt kontrakt gick det hela i stöpet. Hasse upptäckte att han tjänade mycket mindre än resten av laget och skulle inte få någon nämnvärd löneökning heller. Men han ville gärna stanna kvar och förhandlingarna drog ut på tiden.

En tidningsartikel i Aftonbladet ändrade allting.

– Jag satt i en taxi på väg till en DiLeva-konsert på Gröna Lund när en journalist ringde upp och hade hört talas om att jag inte skrivit på. Han försökte flera gånger få mig att säga att jag satt i guldsits och det hjälpte inte hur jag än försökte formulera mig och säga att det inte bara handlade om pengar och att jag ville spela med Hammarby. Men till slut fick han mig att hålla med om att jag hade ett bra förhandlingsläge utan att nämna några summor alls, berättar Hasse.

Dagen efter fanns det ett uppslag i tidningen där rubriken skrek ut: ”Hasse Berggren – jag sitter i en guldsits”.

– Då förstod jag att det var kört. Alla trodde att jag var girig och att det handlade om ett jättekontrakt där jag krävde orimliga pengar när det inte alls var så. Det var sedan det blev otäckt.

Från att vara hela Hammarbys hjälte och kung på Söder ändrades allt. Fans brände papperslappar som skulle föreställa pengar och hånade den ”giriga” forwarden.

– Jag gick faktiskt inte ut på stan då. Jag vågade inte utan höll mig inomhus. Det var inte roligt och jag förstod att jag måste röra på mig. IFK Göteborg hörde av sig men jag kände att jag måste bort från allsvenskan.

Så nästa stopp blev Haugesund i norska ligan medan det lade sig i huvudstaden. Han fick visserligen höra ett och annat när han kom tillbaka som spelare i Elfsborg och Häcken. Men till slut blev det lugnt.

Journalisten i fråga har sedan bett om ursäkt och Hasse fick sin upprättelse. Ex-GIF:aren Jonas Stark fanns också med i taxin och kunde verifiera berättelsen.

Efter säsongerna i Elfsborg och Häcken slöts cirkeln och han kom tillbaka till sitt kära Gefle IF till 2008. Det blev tre hela säsonger innan det tog slut nu i början av den fjärde. Tisdagsträningen den 3 maj – dagen efter segermatchen mot Halmstad – togs beslutet av en arg och ledsen Berggren.

– Det stramade till i baksidan av låret och jag måste kliva av. Det blev helt enkelt för mycket. Jag ringde hem till Jennifer och sa som det var och som det kändes. Nu lägger jag av. Det var oerhört känslosamt och visst var jag ledsen.

Han kunde ha slutat redan efter kvalsegern mot Sundsvall i höstas. Men han kände sig inte riktigt färdig med elitfotbollen.

– Allt kändes bra och jag ångrar ingenting av det. Jag förstår Peter ”Foppa” Forsbergs beslut att i alla fall försöka komma tillbaka. Precis så kände jag och det var viktigt för mig att få göra så här. Nu känns det väldigt bra att få vara kvar i GIF som en tränarresurs säsongen ut och sedan ägna sig åt familjen.

När han pratar om sina tre barn och sin fru får han något varmt i blicken. Han har kamperat ihop med Jennifer i 16 år nu.

– Hon är helt fantastisk och har fått offra mycket för mig och min karriär. Hon har alltid funnits där i vått och torrt. Helt fantastiskt...

Nu har Hasse matcherna mot AIK och Mjällby kvar som spelare. Ett inhopp hemma på Strömvallen i matchen mot Mjällby nästa torsdag är förstås givet. Det säger till och med GIF-tränaren Pelle Olsson...