Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu får Fiskaran tid att fiska

Annons

GD GRATULERAR
Sopsäckarna står välfyllda utanför Fiskarns arbetsrum i polishuset i Gävle.
Det är dags att lämna och det gör Lars-Erik både med vemod och glädje. Han tycker att man ska sluta i tid och inte gå över tiden och tycker att det ska bli skönt att få tid över för annat än jobbet.
Samtidigt har allt sorterande av papper väckt minnen till liv. Det är så mycket som han har fått vara med om.

Lars-Erik kallas Fiskarn.
Det har han gjort ända sedan han började som polis i Stockholm, den 8 februari 1965 och anledningen är förstås hans bakgrund. Både pappa Erik och farfar Edvard var fiskare och hans tremänning, Sture är fortfarande aktiv fiskare i Bönan.
Lars-Erik hade också gärna velat bli fiskare, det är ett stort intresse hos honom. Men för de planerna fick han inget stöd hemifrån, framför allt inte av pappa.
Istället började han utbilda sig till skogvaktare vid Kratte masugn, men inom skogsnäringen var det ont om jobb och Lars-Erik ville ut i livet.
Han valde polisbanan och det är något han aldrig har ångrat.
Han har dessutom kunnat kombinera sina intressen för jakt, djur, fiske och havet med sin tjänstgöring som polis.
Han har haft ansvar för hela länet beträffande eftersök av trafikskadade djur, djurskyddsärenden, tillsynslagen av hundar och katter, jakt, fiske och samordning av kustbevakningen.
På de områdena har han utvecklat att fruktbart samarbete med berörda myndigheter, som Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturhistoriska riksmuseet.
Sin efterträdare på tjänsten, Hans-Olof Sundström, har han tagit med till alla dessa myndigheter så att den goda kontakten kan fortsätta.
Han har utarbetat rutiner som har underlättat arbetet och kontakterna med andra statliga myndigheter.
Han vill inte framhäva sig själv och sin betydelse men berättar ändå att när hans dotter Linda började inom kustvakningen i Kalmar fick hon ett papper i handen. Hennes chef visade hur man kunde organisera samordningen mellan polis och kustbevakning.
Hon tittade och kunde konstatera att det var hennes pappa som skrivit den samordningen.
Fast det här ville han inte att jag skulle skriva.

Lars-Erik är en mycket omtyckt polis och att han tycker om människor har gjort att han har många vänner. Inte minst inom media som han alltid haft god kontakt med. Han har förstått att kommunicera på ett klokt sätt. Det handlar om att ge och ta, säger han.
Men ibland har han också haft en räv bakom örat. Som den gången hela Sveriges press var efter en stor nyhet. Han såg hur alla tävlade om att få sitt scoop men han såg också en blyg kille som inte kunde ta för sig och visa armbågarna.
Honom högg han tag i och lät honom följa med på uppdraget. Killen fick ett scoop för sin rikstidning och säkert ett minne för livet.
Och Fiskarn fick ytterligare en historia att berätta.
Och historier har han gott om, berättelser både om det som varit roligt, spännande och obehagligt.
Han har varit med om så mycket under sina år som polis. Under sina åtta år i Stockholm var han stationerad vid Enskede polisstation men även hos Rikskrim. Han har varit med om att jaga narkotikabrottslingar och andra storbrottslingar.
Han har tagit hand om ofantliga många kroppar, av människor som slängt sig framför T-banan i Stockholm eller tåget i våra trakter.
Här i våra trakter har han lett många utredningar och projekt, som när Thuntank gick på grund och spridde olja över våra kuster. Det är till exempel Lars-Erik som organiserade bevakningen av Cityfesten.

Mycket har handlat om djur. Lars-Erik är ju polisens viltexpert och en av landets främsta på sitt område.
Själv har han varken sett björn, varg eller järv, däremot lo. Men han vet var björnen håller hus.
Och han har följt utvecklingen på djurområdet under sitt liv. När han var liten fanns det ingen korp i våra trakter. Sedan dess har även de vitkindade gässen kommit liksom grågäss och inte minst skarv.
Men skarven tycks inte oroa honom. Det är inte mycket man kan göra och de kommer att flytta vidare, säger han.
Som fiskare är han förstås bekymrad över ökningen av säl. De finns ju numera ända uppe i Gavleån och anledningen är att de inte känner av jakttrycket längre.
Han lämnar en arbetsplats där han trivs under alla år och nu väntar snickarboden, fisket hemma i Utvalnäs och jakten. Och inte minst, umgänget med kamraterna.