Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu går Arnold i pension – efter 47 år som polis

Han stod vakt utanför Stig Wennerströms cell i början på 1960-talet, fick Lars-Inge Svartenbrandt att avslöja sin vapengömma och har en katt som hjälpt till att lösa en mordgåta. Men livet som polis för nyblivne pensionären Arnold Mattsson har också bjudit på mycket vardag – en vardag som han trivts med under 47 år.

– Jaha, jag har väl inte så mycket att berätta jag? är det första som Arnold Mattsson säger när han möter upp i farstun till radhuset i Sörby där han och hustrun Eva bott sedan 1973. Men det är just det han har. Kanske är det lite med glimten i ögat som han ödmjukt tonar ned sina samlade erfarenheter från ett jobb som under 47 år på bjudit på händelser och möten de flesta människor inte kommer i närheten av.

Det var lite av en slump som förde in nyligen pensionerade Arnold Mattsson, 67, till polisyrket. Egentligen var det ett jobb som sjöbefäl inom handelsflottan han siktade på.

– Men så fick jag syn på en annons i tidningen om att Stockholmspolisen sökte nya rekryter. Jag anmälde mitt intresse och fick besked en vecka senare om att jag kommit in.

Som nyexaminerad polis i Stockholm under tidigt 1960-tal fick Arnold Mattsson stå vakt utanför den gripne sovjetiske spionen Stig Wennerströms cell. Spionaffären var enormt uppmärksammad och pådraget ledde till en ”väldigt stressig period” på polisen, säger han.

Men tiden i Stockholm blev inte långvarig, mest för att den nyfunna kärleken förde honom norrut mot Gävle. Hustrun Eva har stått vid hans sida nästan lika länge som polisyrket – i 46 år. Bortsett från ett mellanspel som FN-polis på Cypern i slutet av 1960-talet har han sedan varit Gävlepolisen trogen i alla år, sedan den 1 maj 1965.

– Jag har provat på det mesta. Ordningspolisen, trafikpolisen, stöldroteln, spaningsroteln, knarkroteln. Och de sista åren på grova brottsenheten. Det har varit ett väldigt omväxlande jobb och jag har alltid trivts bra, annars skulle jag inte jobbat kvar till 67.

Med en så lång karriär i bagaget har Arnold Mattsson möjlighet till en överblick som få. Mycket har hänt sedan de första stapplande stegen i uniform till avslutad tjänst som kriminalare 2010 – inom polisyrket, i samhället, i Sverige. Men var det egentligen bättre förr, som en sliten klyscha säger? Är samhällsklimatet hårdare i dag? Arnold Mattsson lutar sig tillbaka i kökssoffan, låter blicka svepa över rummet och håller på svaret.

– Det var bra hårt på 60-talet också, med många som slogs ute även på den tiden. Men kanske har det förändrats på så sätt att man även slår tjejer och äldre i dag, det är mer respektlöst och vanligare med grovt våld. Knarket har förändrat mycket.

Han berättar om slagskämpen som han och kollegerna drabbade samman med på Stortorget i 60-talets Gävle.

– Det var världens fight, men som tur var man inte så dålig själv på den tiden. Vi tog in honom och dagen efter kommer han ut med kroppen lindad efter skadorna och med en tårta i handen. Han ville be om ursäkt, det var lite rakare på den tiden, säger Arnold Mattsson och ler.

Trots många möten med den grova kriminaliteten har han aldrig blivit hotad, säger han. Men visst har det funnits tillfällen då rädslan krupit riktigt nära. Som när han tillsammans med kollegan och Brynäsprofilen Hasse Dahllöf jagade några tjuvar i Hoforstrakten under 1970-talet.

– Hasse hade med en hund och vi hade fått upp ett spår. Vi sprang säkert en mil, jag tappade en sko men brydde mig inte, adrenalinet bara pumpade. Mitt ute i skogen ser vi att killarna ligger och trycker med sina skarpladdade älgstudsare. Vi hade tur då, för de var ännu mer utmattade än vad vi var.

Men Arnold Mattsson hyser inget agg mot dem som suttit på andra sidan förhörsbordet. Tvärtom, säger han, sitter flera av hans goda vänner bakom galler. Med Lars Patrick Ferm, mer känd som Lars-Inge Svartenbrandt, har han regelbunden kontakt sedan de lärde känna varandra efter rån- och gisslandramat i Hälsingland 2002. Under en månads tid var han ”ganska oense” med Svartenbrandt. Men oenigheten förbyttes i samförstånd och slutade med att Svartenbrandt själv visade vägen till sin bytesgömma i ett hus i Bollnäs för Arnold och tre av hans kolleger. Efteråt gick alla fyra och åt middag på den lokala pizzerian.

För Arnold Mattsson handlade umgänget med de kriminella mycket om att odla de rätta kontakterna.

– Ska du kunna uträtta något alls måste du ha kontakter i den kriminella världen, annars får du inget. Som kriminalpolis måste du också kunna umgås med de kriminella, säger han med eftertryck.

I den lilla trädgården på baksidan har familjens femåriga katt Mozart krupit ihop i en gammal barnvagn. Arnold tar upp den lite sömndruckna norska skogskatten i famnen och kelar med den. Liksom husse blev Mozart omtalad för tre år sedan i samband med utredningen av det uppmärksammade mordet på Madeleine Sandegård från Sandviken. Det var Arnold Mattsons sista mordutredning, men kanske också den som etsat sig fast starkast i hans minne. Madeleine Sandegård hade varit försvunnen i över ett år när Arnold väcktes en natt av Mozart kröp upp i sängen, ”något som aldrig brukar hända.”

– Jag kunde inte somna om utan låg bara och tänkte på Madeleine. Vi hade sökt efter kroppen överallt, men jag fick en konstig känsla i kroppen och åkte ut på måfå med min kollega Sven-Olof Sandqvist till stugan vid Hedemora där de misstänkta hade vistats. En bit därifrån, i en upplyst glänta mitt ute i skogen, ropar han till mig att han hittat en kropp. Det var väldigt märkligt, det tyckte vi båda två.

I dag är förutsättningarna för hans unga kolleger långt från de som mötte Arnold Mattsson när han började i tjänsten. Tekniken och brottsbekämpningen har gjort svindlande framsteg. Samtidigt betonar han att svensk polis inte får glömma några av sina mest grundläggande uppgifter.

– Polisen måste bli mer synlig på stan. Gå ut mer, fotpatrullera och vara mån om folks förtroende. Satsa på vardagsbrotten som påverkar så många människor så att Svensson ser att vi finns, säger han.

Själv har Arnold Mattsson precis börjat på sitt nya liv och kommer att ägna sig åt helt andra saker i framtiden.