Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har Löfgren slickat sina sår

/

Det väckte, milt uttryck, rabalder och stor förvåning när landstingsdirektör Tommy Löfgren fick sparken i mitten av juni av landstingsrådet Ingrid Liljegrääs. Själv var han nog kanske mest förvånad av alla. Han tog emot beskedet, lämnade jobbet och åkte hem till Torsåker.

Annons
Sedan dess har han levt i ett vakuum och inte kunnat planera för sin framtid.
Vi träffas på hans allra sista dag som anställd vid landstinget. Det har gått nästan tre månader. Hans uppgörelse är klar och den har väckt uppmärksamhet. Tommy får 3,9 miljoner kronor som med sociala avgifter belastar landstinget med knappt 5,2 miljoner kronor.
Efter moget övervägande har han bestämt sig för att ge sin version om vad som hände och vi sätter oss i husets ljusa och rymliga kök. Det är där Tommy trivs bäst.
Vi småpratar om ditt och datt, vädret, den trivsamma trakten, hästarna som skymtar i hagen och som hustrun och dottern rider på innan vi kommer in på allvarliga spörsmål.

Vad hände egentligen?
- När jag kom till landstinget för sju år sedan diskuterade jag med dåvarande landstingsrådet Mats Åstrand om vad som var viktigast. Det var att få sjuk- och hälsovården att fungera. Därefter skulle jag ägna mig åt utåtriktade frågor. Men på något sätt har vi inte kommit längre. Det har hela tiden handlat om att få verksamheten att fungera.
Då var ekonomin i fritt fall. Budgeten visade ett plus på 18 miljoner, men resultatet blev minus 242. Det blev bara värre och värre och alla frågade sig varför. Det fanns ingen prognossäkerhet.
Jag bestämde mig för att få koll på ekonomin så att vi sen kunde koncentrera oss på att diskutera verksamheten. Och det har vi också haft de tre senaste åren. Vi har anpassat verksamheten utifrån intäkterna och haft ett positivt ekonomiskt resultat. Det är väldigt få landsting i Sverige som klarat det. Sund ekonomi har varit ett ledord.
De förändringar som landstingsfullmäktige beslutade om 2002 fortsätter att genomföras under de närmaste åren. Det är beslut om strukturförändringar men även att hitta sätt att ständigt anpassa verksamheterna efter de mål som landstingsfullmäktige beslutar om. Alltså prioriteringar och ekonomiska förutsättningar.
Det här årets början blev ganska likt de föregående årens fyra första månader; kostnaderna var större än intäkterna. Det blev ett glapp och då kan det dra iväg.
Vi hade många samtal under våren, Ingrid och jag. Hur det skulle gå visste vi inte förrän vi hade tertialrapporten i april. Den rapporten skulle landstingsstyrelsen behandla torsdagen den 19 juni.
I det här läget fick våra förvaltningschefer frågan, vad gör ni? Deras svar - bilagor från Lena Munkhammar, Gunnar Jansson och Jan Woxberg - lade jag med inför styrelseberedningen dagen innan landstingsstyrelsen. Vi var överens om att ta med förvaltningscheferna till beredningarna för att de skulle beskriva läget och de åtgärder som diskuterades.
I den bilaga som Lena Munkhammar skrivit fanns en diskussion om verksamheten i Sandviken medan Gunnar Jansson hade berört verksamheten i Ljusdal. De släppte jag fram till beredningen.
Ingrid Liljegrääs accepterade inte att jag släppte fram just de förslagen. Enligt henne var misstaget irreparabelt. Tisdagen den 17 juni berättade hon att hon hade bestämt sig för att sparka mig med omedelbar verkan.

Hade du fått några signaler tidigare?

- Tvärtom. I februari hade Ingrid och jag ett utvecklingssamtal där jag fick väldigt mycket positiv återkoppling på mitt sätt att leda landstinget Gävleborg. Det blev jag mycket glad för.
Vi har jobbat ihop i fyra år och det är klart att det dykt upp saker som man varit oense om. Under år 2000 hade vi hjälp av en extern rådgivare för att hitta ett sätt för oss att samarbeta och jag tyckte vi var på rätt väg.
Vid en träff med de fyra landstingsråden den 26 maj fick jag också höra att jag var just den operativa ledare som både landstingsråden och landstinget Gävleborg behövde.
Det är alltså inte frågan om någon lång och varaktig söndring.
För min egen del anser jag att jag inte blev bedömd utifrån min professionalitet som landstingsdirektör. Allt jag gjort under de här sju åren betydde plötsligt ingenting. Ur mitt perspektiv blev det alldeles för drastiskt att få sparken vid sittande bord.

Du fick ditt kontrakt förlängt!

- Ja, från första januari 2002. Redan året innan började vi diskutera, Ingrid och jag. Hur det hade varit och hur det skulle se ut framöver? Hur vi på bästa sätt skulle samarbeta. Vi kom överens om att jag skulle fortsätta fyra år till. Det var ett beslut efter ett grundligt arbete.

Kom den externa rådgivaren in för att personkemin mellan dig och Ingrid inte fungerade?
- Jag tror inte att det handlade om personkemi, däremot att ha en tredje person som hjälpte till i diskussionerna. Det var den rollen hon hade. Hon har som konsult erfarenhet av hur man utvecklar relationer mellan ordförande och verkställande tjänsteman.

Hur reagerade du?
- Det är svårt att beskriva situationen. Det blir givetvis en chock att plötsligt förlora jobbet. Men jag föll inte ihop. Efter att ha varit chef i många år är jag van att hantera svåra situationer. Den dagen kom jag hem tidigare än vanligt.

Var Sandviken den ömma tån som du trampade på?
- Det utlösande var den bilaga jag släppte fram från Lena Munkhammar och även beträffande specialistmottagningen i Ljusdal. Men det är en orimlig konsekvens att det skulle leda till att jag fick sparken efter att ha arbetat i sju år utan någon som helst kritik.

Oppositionen röstade för att du skulle få stanna.
- Ja, och det kändes bra för mig. Det gav mig ett rättfärdigande.

Hur har dina tankar gått sen i juni?
- Visst har jag ältat. Undrat varför det blir så här. Det har känts kränkande och orättvist. Men sommaren har hjälpt till. Min hustru är socionom och beteendevetare och van att jobba med människor. Hon har varit till stor hjälp. Sen har jag fått oerhört mycket respons både från inom och utanför organisationen. Det hjälper. Man är inte ensam.

Vad tycker du egentligen om Ingrid Liljegrääs?
- Hon är folkvald, engagerad, impulsiv. Det är vi medborgare som väljer våra politiker. Hon är vald och har ett uppdrag.

Är hon en klok person?
- Jag vill inte ge några sådana omdömen. Det är inte min uppgift. Jag har haft ett uppdrag från landstingsstyrelsen, Ingrid har varit ordförande.

Har det varit en maktkamp mellan er?
- Inte som jag har upplevt. Jag har ingen makt i politiken. Makten har hon. Som landstingsdirektör måste man ha ett visst mått av prestigelöshet och lyhördhet. Det är viktigt. Visst har jag ett begär att få styra och påverka, men jag vet min roll och jag har respekt för den politiska organisationen. Därför känns det kränkande att råka på det här. Jag har ju värnat om sättet att hantera människor. Att finna ett sätt att både utveckla och avveckla chefer. Och så åker jag på avarten själv.

Nu fortsätter rubrikerna om miljoner som behöver sparas och verksamhetschefer som protesterar. Hur känns det för dig?
- Jag vill inte säga "vad var det jag sa". Men verksamheten har saknat ledning sen jag fick sparken. Det har gått åt precis fel håll och det är inte så konstigt när hela sommaren gått och inget har gjorts.

Du får mycket pengar - våra skattepengar - med din uppgörelse.
- Mitt avtal räcker till utgången av 2005. Därefter var jag garanterad tillsvidareanställning med 20 procents lönereduktion. Jag har lagt ner mycket energi på landstinget och var inte beredd att bara lämna det. Vi var på rätt väg och jag tycker att jag skulle ha fått chansen att korrigera resultatet till årets slut och inte bli bortkopplad i juni. Jag har inte bett om det. Och då måste det lösas.
Nu när uppgörelsen är klar känns det bra. Nu vet jag vad som gäller. Jag är inte lagd för att gå och gräma mig. Men jag inser i dag, sista dagen som landstingsanställd, att jag lämnar många duktiga och engagerade människor. Nu kommer en känsla av sorg som inte funnits tidigare. I landstinget Gävleborg finns ett otroligt engagemang och höga ambitioner hos alla medarbetare. Så höga att många tyvärr bränner ut sig. Det finns en motsättning i det, när man är så otroligt fokuserad på att göra ett bra jobb.

Landstinget handlar mycket om neddragningar, sparpaket, färre vårdplatser, dyra hyrläkare. Hur kommer det att gå?
- Den främsta frågan är inte vem som ska driva vården, utan vad som ska drivas och hur det ska finansieras. Vi har en jättestor kompetens inom sjukvården som vi i ledningen inte fullt ut tar tillvara.
Men när det gäller framtiden för sjukvården är jag optimist. Det är den mest kunskapsintensiva och kunskapsutvecklande bransch som finns. Det är en viktig verksamhet som berör alla människor.

Vad säger du till de som är oroliga över att det inte kommer att finnas någon vård för dem i framtiden?
- Det kommer att finnas vård för att bota svåra sjukdomar. Men kanske kommer man inte att kunna få allt man får i dag med skattefinanser utan på något annat sätt.
Jag tycker att man borde samlas över partigränserna och diskutera vilken verksamhet som vi ska ha. Att komma överens om uppdraget för sjuk- och hälsovården. Kanske hitta fem-sex punkter som man är överens om. Det skulle ta bort frustrationen hos personalen. Då skulle man slippa situationen som nu på Astrid Lindgrens sjukhus där verksamhetschefen slutar i protest mot ekonomin.

Varför sökte du det här jobbet?
- Jag har varit yrkesofficer, lärare, jobbat i privat verksamhet för Ericsson, sen skolan igen som skoldirektör i Umeå ett par år. Det var en utmaning för mig att få ansvar för en verksamhet som jag tyckte var viktig. Det är väsentligt att jag sysslar med en verksamhet som jag kan stå för.

Hur ser du på livet nu?
- Det är bra att vi har kommit till ett avgörande. Nu har jag möjlighet att titta på framtiden. Det har jag inte kunnat göra tidigare.
Nu har landstinget i Dalarna bett mig om hjälp med ett projekt. Jag ska vara konsult, i första hand fram till årets slut gällande en omorganisation av landstingets ledning.

Vad vill du göra med resten av ditt liv?
- Jag vill jobba med något där jag kan sympatisera med verksamheten. Vad vet jag inte. Det kan vara offentlig, privat eller ideell verksamhet.

Tror du att det finns någon mening med det som hänt?
- Ja, säkert. Någon ringde och uppmanade mig att titta åt andra hållet. Kanske har jag inte sett möjligheterna på andra håll. Det är risken när man arbetar intensivt.
Hur besvärligt det än är så finns det alltid något positivt. Det tror jag. När jag ser tillbaka på mitt yrkesliv ser jag massor av vägskäl. När jag jobbade i flygvapnet tänkte jag inte ens tanken att jag skulle bli landstingsdirektör.

Vilket är ditt roligaste jobb hittills?
- Att vara landstingsdirektör och ha ett helhetsansvar för verksamheten med uppdrag av en styrelse. I en sådan mångfacetterad verksamhet med så många kompetenta människor som i landstinget Gävleborg har det varit ett privilegium att få vara chef.
Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons