Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nykaroliner och Putinister

Annons

Sverigedemokraterna jämförs allt mer med VPK under kalla kriget. Det handlar om partiets relation till Moskva och underförstått en opålitlighet utifrån ett nationellt säkerhetsintresse.

Bakgrunden till jämförelsen ligger i det Putinsvärmeri som olika företrädare gett uttryck för, bland annat SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand som tweetade att han hellre såg Putin än Obama i Stockholm. Här går SD-företrädarna i en europeisk högerextrem tradition där man betraktar Putins nationella stormaktsambition som något beundransvärt, särskilt eftersom man ogillar USA, Nato och EU. Marine Le Pen i Frankrike uttrycker öppet sin beundran för Vladimir och Ungerns regeringschef Viktor Orban ser Ryssland som en förebild i nationsbygget.

I Europaparlamentet har en ohelig allians uppstått i form av att yttersta högerkanten tillsammans med vänstergruppen (svenska vänsterpartiet är ett undantag här) konsekvent röstat i Ukrainafrågor på ett sätt som Moskva gillar. Det handlar bland annat om associationsavalet med Ukraina där till exempel SD:s partigruppkamrater i EFDD motiverade sitt nej med att associatonsavtalet leder till krig med Ryssland och att EU genom avtalet tar bort landet som en buffertzon och att Ryssland därigenom blir hotat.

Sverigedemokraterna valde istället en mer anpassad retorik för hemmaplan för att inte reta nykarolinerna i partiet. Till Sveriges Radio Ekot motiverade Kristina Winberg sitt nej till avtalet med Ukraina, som inte är aktuell som medlem i EU under överskådlig politisk tid:

– Vi vill ju inte att EU skall bli större. Vi vill ju på sikt gå ur EU, och då vill vi ju givetvis inte få mer kostnader av att det blir fler medlemsländer. Det säger ju sig självt.

För andra Sverigedemokrater blir varje antydan om Moskvavänlighet en förolämpning. Den här gruppen i partiet pekar gärna på Försvarsberedningen som bevis för att man inte är Putinister och Moskvakramare. Istället vill man se återupprustning men också att incidentflyget alltid ska flyga skarpladdat. Det är nästan så att man hör Tegnérs Kung Karl, den unge hjälte mellan raderna i argumentationen, som är mil från hur partiet agerar i Europaparlamentet.

Här någonstans är Sverigedemokraterna fast i debatten. Med upptrappningen i Östersjöområdet och den ökade pressen på de baltiska staterna så blir det allt mer intressant att veta var Sverigedemokraterna står, är man ett VPK eller ett parti som ställer upp på Sveriges ensidiga solidaritetsförklaring, som öppnar för att Sverige ska ge militär hjälp om något land inom EU eller Norden angrips. Att Sverigedemokraterna står på Rysslands sida i Poltava är redan klart, men hur blir det vid Narva?