Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nytänkaren Mattias med fötterna i renässansen

Annons

Att få frågan om att bli huskompositör i Gävle symfoniorkester, det är ett drömuppdrag, som att vinna högsta vinsten, säger Mattias Lysell.

Här i Gävle får nämligen huskompositören, ”composer in residence”, i uppdrag att skriva sex verk för orkester under tre år. Hos ingen annan orkester är beställningen så stor.

Mattias fick frågan av Beryl Lunder för ett år och ett halvt år sedan och nu är det dags. I dag, torsdag uppförs hans första verk i uruppförande. Det blir världspremiär för ”Switched on Monteverdi – Airs, grace and lamentation för orkester, elektronik och flickkör”.

Därmed har Mattias ställt sig med fötterna i renässansen.

Utgångspunkten är ett av de mest kända av Monteverdis verk, Lamento d’Arianna, det enda som finns bevarat av själva operan, klagosången där hon, Ariadne av Naxos, uttrycker både sin kärlek till Teseus och sin ilska över honom. Hat och kärlek. Starka känslor. Den första textraden lyder: Låt mig dö!

En förklaring till verkets titel. På 60-talet kom det en inspelning med verk av Bach, framförda på elektroniska instrument. Den skivan hette ”Switched-on Bach” och blev en gigantisk succé. Och det gav idén till Mattias, som också använder elektronik i sin komposition.

Helt klart är han en nytänkare när det gäller konstmusik.

Förresten, han beskriver sig inte som en tonsättare av konstmusik.

– Jag skriver musik, helt enkelt, säger han när vi sitter och försöker bena ut vad det är han sysslar med.

Han vill gärna ge musiken en extra dimension. I kommande verk kan han till exempel tänka sig att skådespelare medverkar.

Är din musik tonal, frågar jag, eftersom diskussionen om atonal musik har förekommit på senare tid.

Mattias svarar att tonalitet är bara ett av många verktyg att uttrycka musik. Det finns andra nivåer, som klanger, rytmer, modalitet. Och visst är Mattias musik tonal i grunden. Men den är så mycket mer.

– Framför allt vill jag vara tydlig. Jag vill ju kommunicera och därför använder jag enkla uttryck, men för det behöver det inte vara enkelt. Det är i alla fall inte kärvt, säger han.

 Mattias Lysell är Stockholmsgrabb, uppvuxen omgiven av klassisk musik. Båda föräldrarna är violinister, pappa Bernt nyligen pensionerad konsertmästare i radioorkestern där även mamma Ann-Marie är violinist. Föräldrarna skildes och styvpappan heter Sven-David Sandström, en av Sveriges mest framgångsrika kompositörer, dessutom Mattias mentor.

Med honom diskuterar Mattias sitt komponerande och jag undrar vad han säger.

– Han är partisk, svarar Mattias och ler finurligt.

Numera är dock Mattias Gävlebo.

Egentligen sökte Mattias och hans hustru Katarina, som är cellist i Gävle symfoniorkester, hus i Stockholmstrakten.

Men så såg de det engelska radhuset i Strömsbro, nästan av en slump och föll direkt. Det blev ett självklart val, inte minst med tanke på att lille August var på väg. Han är nu drygt ett år och i april kommer han att få ett syskon.

– Vi följde magkänslan helt enkelt. Det är så fint här och dessutom är Strömsbro en utmärkt uppväxtmiljö för barn.

 Här i Gävle har han dessutom fått en alldeles speciell arbetsmiljö.

Mattias konstaterade nämligen snabbt att det inte gick att sitta hemma och komponera med ett litet barn som krävde uppmärksamhet. Även om huset hade tre våningar kunde Mattias inte låta bli att lyssna efter ljud från August. Han har rådjursöron, konstaterar han.

Så Katarina, som träffat vår landshövding Barbro Holmberg på tåget, skickade ett mejl och undrade om Barbro visste var Mattias skulle kunna få sitta och jobba.

Svaret kom inom en timme. Mattias var välkommen att använda Slottets sessionssal.

Och där har han suttit, med gott om utrymme, med en flygel på plats, guldinramade porträtt av historiska personer på väggarna och en minst sagt inspirerande omgivning.

Ett enormt lyft från studion som han delade med en reklambyrå i en källarvåning i Stockholm.

– Det var bara inte sant. Där fick jag sitta med hörlurar men blev ändå störd, kommenterar han med ett lyckligt leende.

Mattias är inte bara kompositör. Han är även lärare i komposition vid Musikkonservatoriet i Falun, en utbildning som Sven-David Sandström tog initiativ till.

Mattias har själv fått utbildning i Falun, i cello. Då var det en påbyggnadsutbildning och Mattias var 23-24 år gammal. Nu är det en gymnasieutbildning där eleverna får ha två huvudämnen, ett instrument och komponering.

Mattias egen bakgrund är brokig. Han har spelat i rockband sedan han var 13-14 år. Han har utbildat sig till cellist men tröttnat. Han arrangerade musik och kom därigenom in på komponering, stöttad av sin styvfar, Sven-David Sandström.

Men det var inte lätt i början. Mattias blev hårt kritiserad för att han inte skrev som alla andra på utbildningen. Han har alltid gått sin egen väg.

 Så hur tar man sig an uppdraget att skriva sex stora verk för symfoniorkester?

– Det gäller att hitta en form, en linje, säger Mattias.

Han visste att han ville jobba med elektronik, att micka upp instrumenten i orkestern för att kunna arbeta med klangfärger och förändra den traditionella orkesterklangen.

Han har, som sagt, även tankar på att använda skådespelare för att kunna jobba mer dramaturgiskt. Eller kanske animering.

Han arbetar långsamt i början. Provar sig fram och söker efter tillståndet när musiken skriver sig själv.

– Det är inget mystiskt med det, snarare en självklar logik, när man hittar en form som utvecklas. Det går av sig själv när man hittar flytet.

Och det gör Mattias först på slutet. Han jobbar intill dead-line, vilket innebär att konsertens dirigent, det unga norska löftet Halldis Rønning fått partituret sats efter sats och allt mycket nära själva framförandet.

 Men varför Monteverdi?

Jo, Mattias säger att dels är det spännande att använda någon annans verktyg och göra det till ens eget. Dessutom beundrar han Monteverdis sätt att skriva musik. Han är både starkt känslosam och litet galen. Han vågar förvränga saker men gör det mycket subtilt. Han använde medvetet dissonanser och fick kritik för det. Han ansågs helt enkelt inte kunna skriva musik.

Men när Mattias lyssnar på Monteverdis musik får det håret att resa sig på honom.

Och det är dit han vill komma med sin musik, att nå det oförklarliga som får håret att resa sig på oss.

Kerstin Monk