Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nytt ljus över ”bordellhärvan”

Dokumentärfilmen om Olof Palme, som fortfarande är aktuell på Filmstaden, är välgjord och mycket sevärd om en stor politiker i den svenska historien.

Här ges en mörkare bild av vad som rörde sig bland folk i regerings- och polismaktens korridorer inför sossarnas förlustval 1976.
Huruvida kopplingen till Palme är estetiskt okej kan man onekligen tvivla på. Verklighetsbaserade händelser blandas tight ihop med fiktion och den långfilmsdebuterande regissören Mikael Marcimain har verkligen lyckats med sin thrillerkittlande dramatisering som väcker frågan: Vad är sant och osant?
Under 70-talet och en bit in på 80-talet hade porrklubbarna högkojunktur och red på liberala, luddiga lagar och det var ju inte bara ”höjdare” i Stockholms olika kanslihus som föll för frestelserna. Maktens män satte sina karriärer på spel för att få ett knull i natten och de höll varandra om ryggarna för att undvika skandaler. Det gick väl sisådär, mycket lär ha sopats under mattan men en hel del nådde även fram till offentlighetens ljus.
”Call Girl” bärs upp av två mycket starkt skildrade rollfigurer vars olika liv kommer att korsas en bit in i filmen. Dels handlar det om 14-åriga Iris, som spelas förträffligt av okända förmågan Sofia Kademyr, en tjej som hamnar snett i sin familj och förpassas av socialtjänsten till ett ungdomshem. Och dels handlar det om den cyniska och iskalla bordellmamman Dagmar Glans, gestaltad på ett fenomenalt sätt av rutinerade Pernilla August. Hon får småningom in den naiva, oskuldsfulla och sköra Iris som en gulledocka i sitt harem och snärjer henne till bristningsgränsen.
”Nu ska ni få se vad mamsen har att bjuda på”, säger bordellmamman och bryr sig föga om att hennes senaste fynd är underårig. Här gäller det bara att samla in slant för att kunna fortsätta leva i sus och dus. Det finns stunder när man kan må illa i den här filmen, särskilt när det är uppenbart att en hel del är sant (justitieministerns förehavanden avslöjades bland annat) men det förringar inte det faktum att Marciman med sinne för dåtidens miljöer, mode och med ett perfekt foto fått till en svensk thriller av bästa märke, om än ett litet sorgligt kapitel.

Stefan Andersson