Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obs! Gefles handelsflotta försvunnen

/

Annons

Den 21 mars 1917 fick Gefle Dagblads läsare veta att Gefles handelsflotta var försvunnen. Tidningens undersökande journalister hade inte själva upptäckt det, de hade hört det av någon som sett den nya adresskalendern. Där säger redaktörn i sitt förord att det inte finns någon skeppslista eftersom allt som är kvar av flytetygen är bomhus- och bönabåtarna och några pråmdragare.

Redarna och skepparna hade ingalunda övergett den gamla stapelstaden. Sanningen var mer sammansatt än tidningens läsare kunde ana och idag är det så gott som okänt. Det är hursomhelst värt att berättas och med den här serien på tre artiklar vill jag ge en liten aning om det.

Med ”bönabåtarna” måste redaktörn ha menat Carl Wilhelm Åkersons ”Bönan” och ”Avance” eftersom han året före sålt ”Bönan II” till AGA på Lidingö. Det hade blivit dyrt att hålla ångan uppe även för en kolhandlare som Åkerson och en enkel biljett med den vedeldade ”Bönan” till Bönan kostade 75 öre för vuxna och 50 öre för barn under 12 år. Bristen på kol gjorde att de båda bomhusbåtarna ”Bomhus I” och ”Bomhus II” såldes under våren 1917 till Västerås respektive Enköping.

”Pråmdragarna” var en hel liten flotta med bogserbåtar. Korsnäsbolaget hade ”Korsnäs I”, ”Korsnäs II” och ”Korsnäs VII”, Carl Wilhelm Åkerson hade ”Alert”, Sandvikens Jernverk ”Kolbjörn”, Fredrik Dybeck ”Lill-Ville”, Erik Brodin ”Balder”, Olrogs såg ”Vulcan”, Bröderna Löfgren ”Björn”, Gefle stad ”Ran” och Theodor Åhlström ”Svan”. Åhlström tog även passagerare, ibland ända till Utvalnäs, och min gamle vän Evert ”Jeppa” Sergén mindes hur Åhlströms söner eldade ”Svan” med kottar. Det var nog sommaren 1917 när ”Jeppa” var tretton år.

Dessutom hörde strängt taget Lotsstyrelsens ”Gefle” hemma här men togs aldrig med i Gefle adresskalenders skeppslistor. Den finns kvar än idag men heter ”Kung Karl Gustaf” och ägs av ”Skärgårdstrafik i Uppsala”, ett bolag som konstigt nog hör hemma i Norrköping.

I augusti 1915 hade Korsnäsbolaget köpt det största segelfartyg som någonsin hört hemma i Gävle, barkskeppet ”Bertha”. Det hade redaktörn förmodligen ingen aning om för hon sattes inte i fart utan blev upplagd och i mars 1917 såldes hon till Emil Löfgrens Fartygsagentur i Stockholm. Emil var en av grundarna till skeppsmäklarfirman Bröderna Löfgren i Gävle, den andre var brodern Arvid. Korsnäs AB hade köpt ”Bertha” för 150.000 kr och man sålde henne för 400.000, ett bra klipp även med hänsyn till att en krona när man köpte bara var värd 70 öre när man sålde.

Inte heller de små segelfartygen nämndes av redaktörn: Carl Gustaf Lindbergs slup ”Minnet”, Daniel Axners galeas ”Anna” och Carl Johanssons skonert ”Ragnar”. Handlanden Arvid Källberg hade en liten motorbåt ”Rex” som gick med gods med både gods och passagerare mellan Gävle och Fagerviken. Skeppare var Johan Edman. Johan Larsson hade tremastaren ”Boren” men den var registrerad i Stockholm. Bröderna Löfgrens galeas ”Zebra” kunde gott kommit med bara för namnets skull. Jag har aldrig sett någon bild av denna tvåmastade skuta men jag vägrar tro att hon var svart- och vitrandig. Att man kunde hitta på detta udda namn på ett fartyg hängde kanske ihop med att hon var byggd i Norge som ”Arken”. Skepparen Olof Persson från skånska Barsebäck var dessutom något av en räv och hade följt med i affären. Det var dessutom han som fått köpeskillingen, 15 000 kronor.

Det kom inte någon Sveriges skeppslista 1918 men då skrev inte Gefle Dagblad att den svenska handelsflottan var utraderad. Det var förmodligen någon på redaktionen som kände till att den bara gavs ut vartannat år.

Det gjordes många fartygsaffärer i Sverige under första världskrigets hektiska högkonjunktur men den stora förändringen för Gävles handelsflotta kom den 30 oktober 1916. Då lät stadens störste redare, Erik Brodin, byta hemort på alla sina tretton ångare, från Gävle till Torö: ”Thetis”, ”Macedonia”, ”Jane”, ”Heros”, ”Gefle”, ”Crimdon”, ”Nike”, ”Dora”, ”O A Brodin”, ”John Rettig”, ”B G Kronberg”, ”Harald” och ”Hermes”.

Nere på Torö hade han köpt en pampig lantegendom med gott sjöläge, Herrhamra med anor från 1600-talet. Det var lite innanför Landsort och låg så bra till att ryssarna bränt det redan 1719. Kommunalskatten var mycket lägre än i Gävle. Samtidigt verkade det som om högre makter, kanske Drätselkammaren i Gävle, straffade honom genom någon sorts voodoo. Nästan omedelbart förliste ”Heros”, den största av ångarna, uppe vid Härnön och blev totalt vrak.

Den hösten skickade skeppsmäklarfirman Haegerstrands i Gävle många små fartyg över till Raumo och Mäntyluoto med laster till Finland och Ryssland. Tyskland hade spioner i hamnen och rapporterade om kontraband, av tyske kaisern förbjudna laster, och fartygen jagades av tyska ubåtar. För redare och skeppsmäklare var det fantastiska affärer med livet som insats. Andras liv. Joel Haag på firman Bröderna Löfgren mindes ännu på sjuttiotalet hur man tände cigarrerna hos Haegerstrands med tiokronorssedlar. Kanske hade han en gång på en fest på Centralhotellet sett chefen David Forsman vifta med en brinnande tia.

Skeppare Lars Johan Hillqvist i Hille hade galeasen ”Freden” och har berättat att han tog upp en besättning som tvingats lämna sin skuta. Lasten var något så ofarligt som kalksten men tyskarna ville sänka den. Nåja, de fick nog annat att tänka på för skutan fick bara driva iväg som ett spökskepp med alla segel satta och Hillqvist lyckades segla fatt den. Galeasen ”Jönköping” blev känd över världen när skattletande dykare bärgat hennes last av champagne och cognac. Hon hade sänkts i november 1916 av tysk ubåt utanför Raumo.

Haegerstrands chef David Forsman hade dessutom ett rederi med små segelskutor och genom firman skaffade han dem fraktuppdrag. Han var släkt med flera av Gävles skutskeppare, åtminstone med Daniel Axner, och hjälpte till att finansiera deras fartyg. Där fanns Axner med ”Anna” och ”Percy”, Erik Bernhard Eriksson med ”Jönköping” och ”Elsa”, Johan Larsson med ”Walfrid” och ”Boren” och Carl Johansson med ”Ragnar” och ”Gyda”.

Bröderna Löfgren hade i början på april 1917 köpt den lilla skonaren ”Ludvig” som var byggd i Barth 1879, 56 nettoregisterton. Hon avgick från Gävle den 7 juni med 56 ton kiseljärn och 56 ton jordbruksmaskiner destinerad till Mäntyluoto men prejades två dagar senare nere vid Örskär av en tysk ubåt vars kapten ansåg att lasten var kontraband och lät sin besättning sätta en sprängladdning i förrummet. Skeppare Wallin och hans besättning fick hoppa i livbåten och se skutan sjunka. De blev bogserade av ubåten nästan ända upp till Finngrundets fyrskepp.

Erik Brodin hade på våren 1909 blivit Gävles ledande redare i och med att han valdes till vd för Ångfartygs AB Heros och Ångfartygs AB Gefle istället för Axel Lagerholm från firman P J Haegerstrand. Den gamle räven Per Johan Haegerstrand själv hade gått till de sälla fraktmarknaderna på senhösten 1905 och svärsonen Lagerholm hade blivit lätt att komma åt. Sommaren 1907 hade Lagerholm förlorat en annan viktig bundsförvant, John Rettig, som överraskade många genom att dö knall och fall. Den medicinska sakkunskapen påstod att det var en kombination av åderförkalkning och hjärtfel. Flera av de dominerande aktieägarna i de två bolagen ville ha bort Lagerholm så Brodin behövde inte satsa en enda krona. Efter några år såg han till att han hade aktiemajoritet så att han inte kunde bli bortröstad och dessutom köpte han på sig ytterligare en hel rad ångare. Under världskriget sände han ut dem på farliga trader bland minor och ubåtar. ”Drott” och ”Sverige” minsprängdes 1915, ”O A Brodin” mötte en tysk ubåt utanför Ouessant den 21 januari 1917 och sänktes av fyra bomber.

Den sista dagen i januari 1917 förklarade Tyskland ”det oinskränkta ubåtskriget”. Det betydde att den tyska marinen skulle försöka sänka alla fartyg som hade laster som kunde vara till nytta för landets fiender och man skulle göra det utan förvarning i vattnen runt Storbritannien och även i stora delar av Medelhavet. Redan den 2 februari kunde Gefle Dagblad presentera en europakarta med de farliga tyska jaktmarkerna och de engelska mineringarna. Sveriges genom tiderna största segelfartyg hette ”Hugo Hamilton”. Hon hörde inte hemma i Gävle men hon var döpt efter landshövdingen här. Hon sänktes av en tysk ubåt utanför Irland den 12 februari på väg från Chile med 3 800 ton gödning till Sveriges bönder och säkert hade ingen ombord läst Gefle Dagblad från den 2 februari. Brodins ångare ”Nike” träffades av en torped vid Longstone i december 1917 och den var nästan säkert också tysk.

Skepparen Emil Gram på Brodins ”John Rettig” blev ställd inför engelsk krigsrätt 1917. Han hade för säkerhets skull ankrat på militärt skyddsområde utanför Leith. Egentligen fanns det inga ställen som var säkra mot de tyska ubåtarna, de påstods ha varit inne i den engelska marinbasen Scapa Flow. Emil slapp undan med femtio pund i böter men året efter blev han torpederad av en tysk ubåt vid Flamborough Head. Emil och de andra på ”John Rettig” räddade sig i livbåtarna och togs upp av en fiskebåt i konvojen. Brodins ångare ”Dora” och ”Crimdon” mötte också tyska torpeder under krigets sista år. Någon har sagt att svenskarna inte var med i världskriget men 29 svenska sjömän på Erik Brodins fartyg dog på havet under kriget, sköts och sprängdes och dränktes. Mer än tusen andra svenska sjömän följde dem i djupet.

Erik hade som ung jobbat på sin fars varv längre upp i Gavleån, precis som sina bröder Olof och Carl, och han lärde sig av fadern att bli affärsman och mångsysslare. Han var en av ägarna till Gävle Separator och Gävle Porslinsfabrik och satsade på ett storslaget bygge av arbetarbostäder för de anställda där, Albion. Det första spadtaget togs i början av mars 1917. Erik hade varit i det Stora Landet i Väster på 1890-talet och sett att allt går mycket snabbare om man ständigt håller högsta fart och att det bara var vidskepelse att misstro storskaliga projekt. Han hade som 20-åring råkat skjuta sin vän Hugo Hammar när de lekte ”Vilda Västern” i New York men skottet var löst. Det kom en eldsflamma men ingen kula rände igenom ynglingen som istället för att bli hemskickad i en plåtlåda blev chef för Götaverken. Revolverns fem andra patroner var skarpa, skrämmande odds.

Erik Brodin lät sina företag växa med lånade pengar och även detta visade sig vara en sorts rysk roulett när sjökonjunkturen vände och störtdök efter kriget. Ännu under 1920 seglade hans sexton ångare in nästan 16 miljoner kr men året efter blev det mindre än en miljon och alla hans företag sattes i konkurs. Kanske insåg han att bankernas affärsidé är att låna ut paraplyer när det är vackert väder och kräva tillbaks dem när det blir regn. Han borde åtminstone haft sin lyxiga segelbåt ”Ebe” skriven på hustrun. Den seglar än men nu som ”Beatrice Aurore”.

Vi som bor på Brynäs kan vara tacksamma för att Erik skänkte oss Stenebergsparken före konkursen. Området med sockerbruket från 1700-talet hade förmodligen hängt med vid köpet av Brynäsvarvet som haft den gamla ”ladan” från 1739 som förråd.

”Det gjordes många fartygsaffärer i Sverige under första världskrigets hektiska högkonjunktur men den stora förändringen för Gävles handelsflotta kom 1916. Då lät stadens störste redare, Erik Brodin, byta hemort på alla sina tretton ångare, från Gävle till Torö...”

”Vi som bor på Brynäs kan vara tacksamma för att Erik skänkte oss Stenebergsparken före konkursen. ”

Annons