Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och kraft har han. En gåva, från Gud förstås...

Legendarisk är Carl-Adolf Murray, kyrkoherden i Gästrike-Hammarby som har så mycket att berätta och som fortfarande är i högsta grad aktiv, sin höga ålder till trots.

Annons

Kaffebrickan står dukad med skorpor och stearinljuset är tänt när Carl-Adolf Murray tar emot i den vackra trävillan i Gästrike-Hammarby.

När vi tar avsked flera timmar senare upptäcker han att brickan fortfarande står orörd.

– Där ser du, jag är glömsk. Du fick aldrig något kaffe. Nu fick du bevis på det, säger han glatt road.

Kaffe dricker han själv bara vid högtidliga tillfällen.

Under några timmars samtal tar han med mig på en resa, genom sitt långa, innehållsrika liv och även sina förfäders. Släkten Murray kommer ursprungligen från Skottland och från Tyskland till Sverige. Den förste Murray i Sverige var kyrkoherde i den tyska församlingen i Stockholm. Hans porträtt hänger på väggen hemma hos Carl-Adolf.

Men vi hinner också prata om vardagliga saker, som att han städar det stora huset själv. Han har också varit ute och krattat löv och beskurit syrenhäcken. Man ska ju vara ute som gammal, säger han.

Blommor och växter älskar han och hade han inte blivit präst hade han blivit trädgårdsmästare.

– Titta, säger han och pekar på en stor växt i ena hörnet av rummet.

– Det är en papyrus och den kommer från Selma Lagerlöf. Hon hämtade den själv i Egypten och tog den med till Sverige i en hink med vatten från Jordanfloden.

Att ett skott sedan hamnat hos Carl-Adolf i Hammarby och vuxit sig imponerande stor är en historia för sig, men vägen gick från Selma via en släkting till Carl-Adolf.

Han kan konsten att berätta och det har han visat med sina många föredrag som han fortfarande håller. Att han dessutom älskar sin hembygds historia är alla utställningar i gamla Stenhuset i Gästrike-Hammarby bevis på. Dem har han ägnat sin kraft sedan han gick i pension för 31 år sedan.

Och kraft har han. En gåva, från Gud förstås. För det är så han ser på sitt långa liv. Han upplever sig som en oerhört gynnad person.

Av allt det vi pratar om minns jag några berättelser starkare än andra.

Han var ett av nio syskon och tre bröder delade sovrum. Den äldre brodern gick alltid omkring och klampade när han läste sina läxor. Det störde Carl-Adolf som inte fick läsro. Pappa Adolf hittade en ostörd vrå åt sin son, i en vinkel i en trappa. Satt han där fick ingen prata med honom. Det ser han som en Guds gåva. På väggen ovanför hängde tavlor på äldre släktingar, Carl-Adolf kommer från en släkt med många distingerade personer och där väcktes hans intresse för historia, framför allt sin egen släkts berättelser.

Sina ostörda studier till trots blev Carl-Adolf inget ljus i skolan. Han gick om femte klass i Hudiksvall och när familjen flyttade till Vänge utanför Uppsala kom han inte in i fjärde ring, för hans betyg var för dåliga. Han gick om tredje ring på latinlinjen i gymnasiet och fick då läsa grekiska. Det hade han inte gjort tidigare. Men studenten tog han och säger att han nog i några ämnen fick oförtjänt höga betyg.

– Jag har hela tiden vuxit upp med en känsla av att somliga får en mycket hög begåvning och andra är dumsnutar och jag håller mig ganska lågt ner på skalan.

Det finns många präster i Carl-Adolfs släkt och redan tidigt var han inne på att välja det yrket, även om trädgårdsmästaryrket lockade.

Han växte upp i Forsmark där pappan var präst. Den unge Carl-Adolf imponerades av slottsträdgården och hans mor, Ann-Margret var också mycket noga med att det skulle vara fint i trädgården. Det präglade honom.

Under sin studietid fick han uppleva historiens vingslag. Han fick tillsammans med en kamrat åka till Berlin för att under ett år läsa teologi vid Humboldt-universitetet.

Att han själv var kvartsjude vågade han inte berätta. Det var chock nog när han upptäckte att hans morbror, landshövdingen i Mariestad, Carl Mannerfelt och hela hans familj hade utpekats i en nationalsocialistisk tidning, som låg bland andra tidskrifter på den teologiska fakulteten i Uppsala. Några studenter var anhängare, vilket var vanligt på den tiden. I artikeln nämndes också hans mamma och att hon var gift med kyrkoherden Adolf Murray. Paret har avkomma, stod det.

Carl-Adolf var imponerad av det Tyskland han såg, med fina autostrador. Och av Hitler som han hörde tala vid ett stort möte. En hypnotisk talare.

– Hur ska man vara skapad om man inte dras med i denna masshypnos. Titta på idrottsarenor idag. Människan är påverkbar. Då visste man inte det man vet i dag, säger Carl-Adolf.

Han och hans svenska kamrat stod litet vid sidan om den stora hopen vid mötet och de gjorde inte Hitlerhälsningen.

– Varför hälsar ni inte, ropade åskådare till de två ynglingarna.

– Wir sind Schweden, vi är svenskar, svarade de och det räckte som svar.

Han hörde Goebbels och Göring tala. I Berlin fick han uppleva de politiska motsättningarna även i trosfrågor, motsättningar mellan hedendom i nazismens form och kristendom. En del av den tyska kyrkan, Deutsche Kristen, såg Adolf Hitler som sänd av Gud och på väg att genomföra en social revolution. Men motsatt uppfattning fanns också, i Bekennende Kirche. Den grenen tillhörde en av Carl-Adolfs föreläsare som vågade kritisera. Plötsligt kom han inte längre till föreläsningarna och när Carl-Adolf och hans kamrat frågade om orsaken fick de veta att han hade fått tal- och skrivförbud över hela Tyskland.

Sin hustru Märta träffade Carl-Adolf när han tjänstgjorde som pastorsadjunkt i Arbrå och hon kom dit som kantor. Märta kom från Dalarna, 21 år gammal med sin mor, som blivit änka och som hushållade för sin dotter.

Carl-Adolf blev storligen imponerad av Märtas förmåga att spela. Men det var först när båda tjänstgjorde vid ett stort dubbelbröllop en midsommarafton som de blev intresserade av varandra på allvar.

Efter vigseln åkte de två brudparen i varsin landå efter häst till festplatsen, fyra kilometer bort. På kuskbocken satt prästen och kantorn på varsin sida om kusken, och folk tyckte att de hade äktenskapstycke. Dessutom undrade de om det inte var på tiden att prästen, som var över 30 år, skaffade sig en hustru.

Vid festen blev det så småningom alltför glatt och Carl-Adolf trivdes inte och tyckte att det fick vara nog. Samtidigt sa Märta att hon nog måste gå hem. De gjorde sällskap, började prata mer ingående med varandra. De hade mycket gemensamt men det tog eld först litet senare och det ledde till giftermål.

– Märta brukade klaga på att det enda jag mindes från den promenaden var att det var frost, som det kan vara på midsommarnatten i Hälsingland.

Äktenskapet blev lyckligt och Carl-Adolf säger att det inte hade kunnat bli annat. Märta var mycket omtänksam samtidigt som hon kunde påminna honom om hans svagheter. Hon var en människa som både kunde tillrättavisa honom om han var alltför kritisk men även uppmuntra honom.

Märta blev en exemplarisk prästfru, som hans egen mor hade varit. Utlopp för sin musikalitet fick hon bland annat genom att sjunga solopartier i oratorier i kyrkan. Men hon saknade nog att hon inte fick en egen karriär inom sitt område, att ha en tjänst och lön och inte bara leva på sin make, tror Carl-Adolf.

Han berättar också att det var självklart för dem att vänta med det sexuella tills de var gifta.

– Det är en oerhörd hjälp i unga år när krafterna är så starka. Stackars ungdomar i dag som tar ut allt i så ung ålder i stället för att vänta på något gott, säger han.

Märta dog för elva år sedan och var de sista åren sjuk i cancer.

Under samtalet har vi också sällskap av Gud. Han är ständigt närvarande i Carl-Adolfs liv, i stort som i smått.

– Han uppenbarar sig på ett underbart sätt många gånger. Jag har aldrig ångrat att jag blev präst. Inte en dag. Inte ens när polisen har ringt mitt i natten och jag har fått gå med dödsbud. Men hade jag blivit trädgårdsmästare hade jag sluppit det.

Carl-Adolf berättar mångordigt och med många utflykter i tankarna. Men han kan också svara i en enda mening, när jag ger honom den utmaningen:

Vad är meningen med livet?

– Tag vara på de gåvor som du ensam äger och glöm inte att både själen och kroppen behöver näring, träning och en upplevelse av att användas.