Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Och nu fortsätter allt som förut?

Annons

En rättegång är en på förhand bestämd procedur som sker efter mall; som all administration fullständigt förutsägbar för att ge maximal tilltro till rättsväsendet.

När, som det sägs, den organiserade brottsligheten började arbeta i Sverige för tjugo år sedan flyttade åklagare och polis – ”fram sina positioner”.

Men inte motparten, advokaterna.

Ojämvikt blir orättssäkerhet en ordning som stöddes av Justitieminister Thomas Bodström.

Vi tror att ”den grova organiserade brottsligheten” är ”systemhotande” trots att kriminaliteten minskar. När polisens praxis att använda brott för att lösa brott och genom infiltratörer (olagligt) och brottsprovokation (olagligt) får fast narkotikagrossister blir det en enda röra.

Poliser undanröjer bevis, ljuger under ed, begår vapenbrott, poliser hindrar rättvisan, bovar går fria, andra dömds men för fel brott. Infiltratörerna är billigare än traditionellt spaningsarbete som är trögt och långsamt, många och stora narkotikatillslag eller avslöjade vapengömmor förändrar politiken och skjuter karriärer framför sig. ”Jag påstår att alltför många som avancerat till att bli chefsåklagare eller överåklagare har gjort det tack vare att de undanhållit bevisning för domstolarna.” (Dick Sundevall)

Oerhörda anklagelser. Så länge det gav resultat var det bra, skriver Lasse Wierup.

Samtidigt om polisinfiltratören Max Åström 2004 åtalades och dömdes för narkotikabrott drogs den största internutredning igång som utrett svensk polis; om svensk rättspraxis där polisen och inte bevisen varje år avgör tusentals rättegångar handlar ”Hanteraren” och ”Infiltratören”; med, som titlarna antyder var sin utgångspunkt – det har alla fördelar att läsa båda med ”Hanteraren” som den vederhäftiga med sina intervjuer, djupa genomgångar av dokument och analyser, först. Bara via 400/800 sidor koncentrerad text kan vi få en förståelse för hur allvarligt det blir när polisen ”gör sig till en stat i staten”. Det här är systemhotande.

”Polisen ska inte bara följa lagen utan också leva lagen”, säger Gunno Gunnmo, tidigare länspolismästare i Stockholm. Polisen måste i sin yrkesroll visa att laglydnad i alla lägen är att föredra. Lasse Wierup avfärdar Gunno Gunnmo med att han är gammalmodig.

Dick Sundevall vet hur han ska lägga uppe en text för att få den episkt flytande och omväxlande, han skriver anklagande, Dick Sundevall och engagerat om rättigheter och rättvisa, demokrati.

I ”Hanteraren” står den dömda och avskedade kriminalkommissarien Olle Liljekvist i centrum, en polis som, enligt Dick Sundevall, bara gjorde vad som förväntades av honom och som, när allt avslöjades, offrades av sina chefer.

Olle Liljekvist var ”hanterare” åt infiltratören Max Åström, huvudperson i ”Infiltratören”. Dick Sundevall är övergripande kritisk till ett rättsystem som enligt honom håller på att förlora sin giltighet, Lasse Wierup riktar kritiken mot en polis, Olle Liljekvist.

”Infiltratören” har svagheter, men är i stort vettig och tillförlitlig, Lasse Wierups notapparat är utmärkt, han skriver raklångt och smidigt; böckerna belyser varandra och fyller varandras luckor.

Lasse Wierup drar inga slutsatser om vad ljugande poliser i domstolen får för inverkan på rättsamhället, Dick Sundevalls hela text är inriktad mot just detta att det underligaste med den här historien är att när allt faktiskt avslöjades ingenting hände.

Olle Liljekvist dömdes villkorligt (!) trots att han grovt brutit mot lagen, en av hans chefer omplacerades.

Annars hände ingenting.

Ingen annan polis eller åklagare åtalades, ingen utredning inleddes kring det som kom fram under rättegångarna.

Och nu fortsätter allt som förut...

Lena Thomsson