Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ockelbos nye herde

/
  • I höst blir Stefan Nilsson ny herde i Ockelbo, ett pastorat där det ofta stormat.

Många blev nog förvånade när det blev känt att Stefan Nilsson, kyrkoherde sedan 13 år tillbaka i Heliga Trefaldighets församling i Gävle, hade sökt och fått motsvarande tjänst i Ockelbo. Att han lämnar en stor församling i sin hemstad för en liten på landet.

Annons
Det är ett överraskande steg du tar?
- Ja, kyrkan släpar ju på ett karriärtänkande, man ska gå mot större och viktigare poster och därför anar förstås många ugglor i mossen när dom ser det här. Kanske undrar de om jag är sjuk eller om det är något bråk på gång. Jag förstår att det finns en viss förvåning.

Varför tar du det här steget?
- Det finns goda skäl för att göra förändringar i livet då och då. Den tiden då man fick medalj för att man stannade länge på ett arbete är och bör vara över. Det är inte bra för utvecklingen, varken i organisationen eller för en själv att man stannar för länge.
Egentligen är det ett konstigt tänkande att man ska göra karriär hela vägen till pensionen. Istället borde det vara som en ålderstrappa, att man står på topp några år och jobbar mycket och sen får börja stiga ner, så att det inte blir som ett hopp utan fallskärm, eller ett bungyjump, på 65-årsdagen.
Man är inte lika kreativ, lika vaken i tanken, inte lika snar till att tänka om när man börjar bli 50+. Så det här blir bra för mig. Ockelbo ligger inom räckhåll för mitt sociala liv. Jag har gamla föräldrar här i Gävle och min syster med familj. Dessutom är Sigrid och jag riktiga gävleborgare. Jag behöver inte knipsa banden med allting om vi flyttar till Ockelbo.

Lämnar Sigrid också sin tjänst här i Gävle?

- Nej, inte till att börja med. Vi har inte ens undersökt om hon kan få något jobb i Ockelbo. Man kan pendla. Sigrid ställer upp på den här idén för hon tror att jag behöver det. Själv trivs hon väldigt bra med sitt liv och sin situation här i Gävle. Vi är inte riktigt i samma båt, min fru och jag. Inte i det här fallet. Men hon seglar med.

Vilka reaktioner har du fått?
- Många beklagar och det är smickrande och roligt att folk inte ropar hurra för att man flyttar. Många uttrycker också förståelse när dom hör mina motiv.
Det finns en gammal prästhistoria. Pastorn ska flytta och en av församlingsmedlemmarna är otröstlig och säger, "hur ska det bli när pastorn flyttar?" Han svarar, "trösta sig mor lilla, det kommer någon efter mig som är bättre än jag". Hon svarade, "det har dom sagt allihop men det har bara blivit sämre."
Jag har goda relationer med folket och hoppas att man inte uppfattar det här som en aggressiv handling. Det är det inte. Jag har inget otalt med någon. Men jag känner så intensivt att tiden är inne.

Har det här steget något att göra med din sjukdomstid för några år sedan?
- Det är svårt att veta. Hela livet hänger ihop. Men när man opererar hjärtat och dessutom får en psykisk svacka så är det möjligt att man börjar tänka i andra banor. Jag skulle vilja säga att det är en konsekvens av en eventuell mognadsprocess som jag genomgår.

Ockelbo är känt för sina kyrkobråk.
- Jag vet inte riktigt orsaken. Det kan vara olyckliga konstellationer. Ibland kan det bero på ett mindre skickligt handlag hos de som ska handlägga konflikter. Vart jag riktar den kängan vet jag inte, men om man tar tag i konflikter tidigt och hanterar dem med förståelse och kärlek, behöver de inte bli så katastrofala. Men får de växa ihop med prestige och bli långvariga, då kan de bli närmast olösliga.
Kyrkan i Ockelbo har inte fått något gott namn utåt genom de här bråken. Men min bild är att de som sysslar med kyrklig verksamhet inåt i Ockelbo inte är berörda. Och kritiken mot den senaste kyrkoherden, Evan Lager, hade ingen folklig förankring i Ockelbo utan handlade om hans relationer till stiftet.

I kyrkan borde väl livet vara fyllt av kärlek, utan konflikter?
- Vår religions grundare blev föremål för den värsta av historiens konflikter. Det var ingen frid runt Jesus och hans egna profetior om framtiden var att det skulle komma att bli bråk.
Jag tror att det gäller alla, inom andlighet och tro, politik, ja allt möjligt, att den som engagerar sig på djupet och klart och tydligt säger sådant som de uppfattar som sanning, då blir det gensägelser.
Ett konfliktfritt samhälle är inget att stå efter. En konfliktfri kyrka är bara mjäkig. Jag kan inte se hur ett konfliktfritt liv skulle se ut. Då blir det som de här jolmiga oljetrycken över herdelandskap från 1800-talet, med Jesus och några löjliga får i en överdrivet romantisk dalgång. Vad är det för liv? Ibland är det så att kärleken kräver att man tar i ordentligt. Att man måste utmana makten ibland.

Hur menar du?
- Jag kan till exempel förstå plogbillsrörelsen. Och Amnesty International som i början skälldes för att vara en hobbyverksamhet för småborgerliga salongsradikaler och som sedan har växt till en oerhört viktig organisation för frihet på vår jord. Det är ett exempel på en rörelse där kärleken, sanningen och rättfärdigheten kräver att man fräser ifrån ordentligt. Läkare utan gränser är ett nutida projekt som jag ser mycket upp till och som har mycket gemensamt med hur kyrkan en gång startade som en radikal och avvikande rörelse.

Har du några synpunkter på vem som blir din efterträdare?
- Nej, det ska man låta bli att lägga sig i. Jag hoppas bara att det blir någon som jag kan etablera en relation till. De två före mig har jag haft mycket stort utbyte av, Sture Rolfhamre och Olof Andrén, som var min konfirmationspräst och även lärare i Vasaskolan. Han påverkade mitt yrkesval.

Finns det präster i din släkt?
Nej, ingenting. Min pappa var metallarbetare och finns det något som jag gått vidare med i släkten så är det socialdemokrati och fackligt engagemang.

När upptäckte du att du trodde på Gud?
Jag kan inte riktigt svara på det, men jag tror att lockelsen till det andliga, till Gud och att verkligheten har mer än en dimension, den kom nog tidigt i livet. Jag tror att den som betytt allra mest för att visa på det var min småskollärarinna Beth Hedlund. Hon var en varmhjärtad människa som framhöll den evangeliska kristendomen på ett väldigt kärleksfullt och varmt sätt.
Andra viktiga impulser var Betlehemskyrkans scouter som hade sin verksamhet i Skogmurs missionshus, nära där jag bodde i Fridhem. Där kom jag i kontakt med goda ledare, som Stig-Lennart Ansgar och Gunnar Frid.

Vilka värderingar fick du med dig hemifrån?
Att man skulle sköta sig, göra rätt för sig, arbeta flitigt och även få ha litet roligt. Jag uppfattade barndomen som fri och kravlös.

Det var inte självklart för arbetarbarn på den tiden att fortsätta i läroverket.
Nej, det var det inte. Jag tror att det var min mellanstadielärare som tryckte på eftersom jag hade bra betyg. Det var inte bara elitens barn som fick gå i läroverket då. Samhället förändrades runt 1960. För mig var det betygen som avgjorde och därför upplever jag betygens stora betydelse för barn från hem utan studiebakgrund. Mina föräldrar tillskyndade inte att jag skulle gå i läroverket. De var inte säkra på att jag skulle klara av det. De sa ungefär så här, vill du, så får du. Men tror du att du klarar det?

Vad betydde den intellektuella miljön i läroverket för dig?
Jag uppfattade aldrig läroverket som intellektuellt. Det var en disciplinmiljö. Det gällde att läsa läxorna så att man inte råkade illa ut. Så upplevde jag det tills jag mötte Olof Andrén och min latinlärare Erik Wikén. De fordrade mycket men lyfte även fram något annat. De ville att man skulle förstå. Jag minns också den oerhört vänliga Alf Uddholm, vår rektor, alltid så befriande snäll bland alla stränga kravställare.

Var du verdandist i gymnasiet?

Nej, den sortens livsstil har aldrig varit något för mig. Jag rörde mig inte i de kretsarna, tillhörde inga innegäng på skolan och var inte framträdande på något sätt.

Du var en from gosse?

Ja, en ordentlig pojke som läste läxorna och gjorde litet väsen av sig, tror jag själv i alla fall. Man ska kanske inte förfalla till patetiska skolminnen, men det är nog ingen institution som betytt så mycket i mitt liv som läroverket. Man var där i sex år och träffade folk man annars inte skulle ha träffat. Jag fick en slags syn på kunskap och bildning som jag bär med mig än idag.

Vilken betydelse har musiken i ditt liv?
Jag spelade tenortuba och var med i en blåsorkester, men slutade spela efter skolan. Jag började sjunga i manskör när jag kom till Tierp som kyrkoadjunkt. Sen har jag fortsatt att sjunga i kyrkokörer.
Musik betyder väldigt mycket för mig. Inget är så viktigt som livstolkningsredskap som musik. Jag lyssnar mycket på musik, helst levande och det är ett privilegium att vi har så goda musiker i Heliga Trefaldighetskyrkan. Det är alltid högsta kvalitet, även vid minsta lunchmässa.

Du har beskrivit dig som tävlingsmänniska.
Det har falnat med åren och är inte lika viktigt nu. Visst har jag räknat antalet besökare och känt att jag velat överträffa förra årets resultat till Lutherhjälpen, till exempel. Men det är borta nu, kanske för att jag fått en bättre distans till mig själv och livet.
Det jag lärde mig när jag var sjuk var att jag inte behöver jobbet för att vara någon. Det var en lysande, befriande upptäckt, att jobbet inte var så viktigt som jag hade trott.

Hur förbereder du dina predikningar?

Det viktigaste är den allmänna förberedelsen, att man håller igång bibelstudiet, att man läser litteratur och grekiska, att man ständigt har det med sig. Då är det inte så svårt att ta söndagens bibeltext och fundera och få associationer. Men jag tycker att jag surrar litet när jag predikar. Det skulle kunna vara mer koncentrerat egentligen. Men det man missar på alltför stor koncentration är kontakt med publiken, om man får uttrycka det på det viset.
Det viktiga är inte alltid vad man säger utan att man kan bygga en upp kontakt. Om man inte gör det spelar det ingen roll alls vad man säger.
Jag inbillar mig inte att jag levererar den slutgiltiga sanning när det gäller en text men hoppas kunna ge någon ny aspekt. Då är målet vunnet.

Hur ska vi leva våra liv?
Det finns ett bibelord, "sanningen ska göra er fria". Jag tror inte det är möjligt att leva ärligt, men jag tycker att det skulle kunna vara en strävan. Det största bedrägeriet är självbedrägeriet. En annan viktig bit för hur man ska leva sitt liv är att man får vara på den nivå man är nu. Att inga beskäftiga människor ska underkänna det. Om man kunde respektera varann bättre vore mycket vunnet.

Vilka förhoppningar har du inför jobbet i Ockelbo?
Jag hoppas att de inte ska ha köpt grisen i säcken utan att det ska finnas litet glöd och kraft kvar. Jag hoppas att livet ska gå litet saktare i Ockelbo än här. Jag hoppas att det här med bråk i kyrkan ska vara historia, och det tror jag att det redan är.
Här i Gävle, i en stor församling, har jag känt förväntningar som skruvas upp. Det blir svårt att motsvara förväntningarna. Därför tror jag det är bra att nollställa, då och då. Nu börjar jag från scratch och det kommer att ta år innan jag byggt upp ett sådant kontaktnät som jag har här. Och då är det dags för pension. Här känner jag att tiden inte räcker till och det är nermalande för en ordentlig människa som har ett arbetssamvete med sig i livet. Det är nedbrytande och utbrännande att varje kväll gå till sängs och inse att jag inte hann med det jag skulle i dag.
Nu har jag kapitulerat.

När börjar du ditt nya jobb?
Första november tror jag att det blir.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons