Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Okunnighet eller simpel avundsjuka?

Annons

Operahelvetet gick direkt till final

”Jag tycker opera är lika illa som abstrakt poesi eller kräksjukan. Vuxna människor som ylar som skållade varulvar i festblåsor och pingvinkostymer är pretentiöst trams, trams, trams. Det kan vara finkulturens knäppaste uppfinning. Och egentligen handlar det som vanligt bara om en mer sofistikerad form av sexuell frustration. Men visst, årets final kanske behövde en sjungande isbit, vad vet jag?”

Markus Larsson (Aftonbladet)

Min kommentar:

Och i finalen vann ”operahelvetet”... ”La Voix” är egentligen en ”hybridlåt” som består av två delar, en schlagerdel och en operadel, visserligen hela tiden med ett schlagerkomp. Att ”operadelen” skulle vara ett Puccini-plagiat är bara intellektuellt nörderi. Den akademiker som uttalat sig i medierna, försökte nog mer exponera sig själv än den objektiva sanningen.

Utan att titta i partituret, men väl lyssna, kan man lätt konstatera att det bara är tre-fyra toner i början av ”operadelen” som har k o n k r e t bäring på Puccinis aria ur ”Nessum Dorma”. Resten är på sin höjd egna associationer, underblåsta av medial sensationshunger.

Om ”La voix” skulle bedömas som plagiat så är ”Helan går” ett långt värre sådant, med rejäl bäring på ”Tosca” i sista akten. Lyssna gärna och få er ett gott skratt...

Varför hörde man ingenting om Björn Ulvaeus 100-procentiga ”plagiat” av sista satsen ur Brahms 1:a symfoni kan man fråga sig? Men det var j i och för sig för 30-40 år sedan...

Att juryrösterna dissade den mer avancerade schlagermusiken är bara pinsamt och talar för sig själv. Ändå blev årets resultat ovanligt rättvist, men bara tack vara folkets röster.

Man tror ju hela tiden att det borde vara tvärtom. Särskilt som vinnarlåten har ett hälsosamt/godkänt avstånd till Loa Falkmans lite pinsamma försök i genren på åttiotalet. Värre kitsch får man leta efter. Det vill säga rött kort.

Malena Ernman får grönt kort för sin ”crossover”, eller vad det heter. ”Sjungande isbit”? Nja, hon började ju i alla fall att gråta av segern, så kanske är den kyliga looken bara en synvilla.

Att man i vissa lägen kan få visuella associationer till hovdamen Tarras-Wahlberg modell yngre, är väl för den skull inget ”plagiat”...

Gunnar Colding

Före detta kammarmusiker