Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olle - mot nya farleder

/

Han har testat och skrivit om över 800 bilar. Och han har skrivit så bra om trafik att han har blivit utsedd till hedersvägarbetare. Men i dag gör Olle Hildingson sin sista trafiksida. Den handlar om två kära ämnen, rondeller och sjön.

Annons

För ett tag sedan berättade Olle i tidningen om en rejäl vurpa som han gjort med en testbil, en engelsk sportbil, Bond, den 1 juni 1968. Han hade kört hem den till föräldrahemmet i Glösbo och putsat den ren och fin inför fotografering. Sen tog han en tur med bilen som slutade i potatisåkern. Olle klarade sig mirakulöst. Han hade slängts ut ur bilen och hamnade på åkern med munnen full av jord. Sedan dess åker han inte en meter utan bilbälte men just den gången klarade han sig, tack vare att han inte hade bältet på.

Det var den enda gången Olle råkat ut för en bilolycka.

Trodde han.

Efter ett par timmar kommer Olle in på mitt rum och bekänner ytterligare en olycka, som han hade glömt. Då var han 18 år fyllda. Egentligen skulle en äldre kamrat ha kört VW-bussen med ett gäng tävlingscyklister från Bollnäs till Stockholm men han blev sjuk. Olle var den enda med körkort.

På vägen dit körde han fel i Slussen, hamnade i en trång gränd, Drakens gränd, i Gamla stan och tänkte inte på att biltaket var fullt av cyklar. Plötsligt sa det krasch och en affärsskylt hade träffats av en cykel. Kör, tyckte en av kompisarna. Men Olle stannade, som tur var, för plötsligt hördes stegen av ett par poliser. Olle lämnade namn och adress i affärens brevlåda, men hörde sedan inget mer.

På väg hem, längs gamla E4:an efter Märsta, körde han in i en folka som stannat för högersväng (det var vänstertrafik då) där det var så trångt att Olle inte hade något val. Det blev bara någon buckla och ingen skadade sig.

Olle blev heller inte avskräckt.

Han har fortsatt köra både bil och buss hela sitt liv. Men det är ingen idé att fråga honom om råd inför bilköp. Köp en röd bil, brukar han svara. Han tycker det är omöjligt att ge råd eftersom vi har så skilda krav på bilar.

Själv har han nyligen köpt en bil med en relativt liten dieselmotor. Egentligen hade han velat ha en dieselhybrid, men de finns ännu inte på marknaden.

Olle var bara 23 år när han kom från Hälsingland till Gefle Dagblad, den 1 juni 1967, från vischan till rena storstan, tyckte Olle som bara hade sett trafikljus i Stockholm tidigare.

Och första dagen på jobbet gav mersmak.

Han blev hembjuden till sina nya arbetskamrater, som bodde i ett kollektiv i ett gammalt trähus på Öster. Det blev prat till inpå morgontimmarna och under natten kom till och med några poliser dit och fikade. En av reportrarna, Robert Rosén, var polisreporter och hade goda kontakter med ordningsmakten.

Då kände Olle att han hade hamnat rätt. Sen dess har han varit både Gävle och Gefle Dagblad trogen.

Som journalist har han sysslat med det mesta, som polisreporter, nyhetschef, testat bilar, skrivit om trafik och dessutom varit allmänreporter under kvällsveckor och helgskift.

På jobbet träffade han också sin hustru Lotta. Deras gemensamma intresse var sportdykning. Ett aktivt friluftsliv var Olle van vid från barndomen.

Hans pappa var den legendariske naturfotografen, författaren och hembygdsforskaren Hilding Mickelsson som brukade ta med sina två söner ut i naturen från det de knappt kunde gå. Under vårvintrarna fick de övernatta många nätter i kojan/fotogömslet på Degelmyren för att lyssna på orrspel. Pappan var nästan jämt ute i naturen och fotograferade landskap och djur. Olle som var äldst fick följa med långt innan han orkade gå på egna ben och när han blev trött fick han åka i pappans stora ryggsäck. Han har också fått sova i hölador, som luffarna, när han följde med på fotoresor i Hälsingland under sommarloven. Tidigt fick han börja assistera pappan som då för det mesta använde sin Rolleiflex. Men ibland tog han fram sin Linhof technica, en storformatskamera. Då stönade Olle för det tog minst två timmar för en enda bild. När Hilding köpte sin första Hasselblad hade Olle redan flyttat hemifrån.

När Rengsjö blev inkorporerat med Bollnäs kommun den 1 januari 1959 tog Hilding med sig sina två söner, Erik och Olle, på en skidtur runt Stor-Bollnäs, den nya 18 mil långa kommungränsen, i ospårad och bitvis eländig terräng. Det tog tio dygn att avverka skidturen och äventyren blev många. I sällskap hade de även Albert Vikstens hund Nicko, som familjen tagit hand om under vildmarksförfattarens vintervistelse på Ceylon.

Det är några av Olles minnen från barndomsåren.

Olle har alltid varit aktiv. Jobbet har nästan varit som ett kall och fullt av intressanta upplevelser.

Men när Lotta väntade parets första barn, vårvintern 1979, fick Olle ett besked som höll på att knäcka honom. Han hade fått diabetes och den första han fick möta var en dietist som gav honom så stränga förhållningsorder att Olle kände att livet inte längre var värt att leva.

Han tänkte allvarligt på att ta livet av sig. Han skulle inte ens få dricka en hel lättöl utan högst ett glas.

Tack och lov fick Olle både en bra läkare, Jan-Erik Normann, och en sockersköterska, Gunilla Horn som hade en annan inställning. När han fick veta att han visst kunde sportdyka kändes livet lite ljusare.

Och Olle har inte låtit sjukdomen begränsa sitt liv. Han är fortfarande vital och aktiv och tänker så förbli även när han jobbat sin sista dag på tidningen.

Nu kommer han att få mer tid till den egna båten liksom briggen Gerda, där han tillhör frivilliggruppen. Han har också anmält sig till Sjöräddningen och går redan en kurs i bland annat sjukvård och sjömanskunskaper. När isen är borta hoppas han få lära sig hantera båtarna också så att han blir en fullvärdig sjöräddare.

Olle älskar nämligen havet.

Han och Lotta tillbringar mycket tid i motorseglaren Quadrant, en Nautilus 31 som Olle byggt själv tillsammans med en dykarkompis, Göran Lindberg.

– Ja, och jag vet att jag har många trogna läsare, även sådana som förvånar mig, som äldre damer som tar kontakt och ställer frågor. Då blir jag glad. Det är läsarna som ger en feedback och uppskattning och därför har det varit roligt i alla år.

– Ja, jag tycker det är viktigt att skriva om sådant som berör bilisterna här. Jag har alltid försökt hitta en lokal vinkel.

– För tre månader sedan hade jag ett sorgearbete. Det har jag passerat nu. Nu har jag nästan städat ur mitt rum och förlikat mig med tanken. Men jag känner mig långt ifrån förbrukad som yrkesperson. Det blir ingen fortsättning på Gefle Dagblad men jag har startat en firma, Quadrant Media, och hoppas få andra uppdrag i branschen.

– Så kan man inte säga. Även om jag hade obegränsat med pengar skulle jag inte köpa någon finare bil, men kanske en finare båt. Men hustrun skulle slå mig om jag skulle göra det. Jag har kört många dyra och fina bilar, även en Ferrari men en sådan skulle jag aldrig köpa. Jag tycker att man ska ha miljösamvete. En etanolbil skulle jag inte köpa, för etanol tror jag bara blir en parentes men däremot gärna en elbil.

– Då har det hänt mycket på batterisidan och jag tror att laddhybrider kommer att vara väldigt vanliga, en bil med ett stort batteripack och en liten bensin- eller dieselmotor. Jag tror också på gasbilar. De ska förstås gå på lokalt framställd biogas. Problemet i dag är att få tag i bränsle till dem.

– Volvo finns men jag är tveksam om Saab. Möjligtvis finns det en utvecklingsavdelning i Trollhättan medan bilarna ägs och byggs i Kina eller Indien. Så kan det bli med Volvo också. De är trots allt bland de minsta bilmärkena i världen i dag. Jag tror inte att man kan slå ihop dem, kulturerna är för olika.

– Pappa har alltid varit en stor förebild. Han var konstnär på alla sätt och en gudabenådad talare och underhållare. Det har jag aldrig blivit. Jag låter hellre orden komma ur tangenterna än att prata och hålla föredrag. Mamma Adele också för hon lärde mig litet ordning och hyfs. Per Hilding, tidigare huvudredaktör på Gefle Dagblad var litet av en mentor och pappa för mig. Till honom kunde man ställa även dumma frågor. Han är en härlig person.

– Att vi ska göra det här till en bättre värld. En viktig mening är att vi ska föra vårt släkte vidare. Jag har fått två underbara pojkar och då har man väl lyckats ganska bra i livet.

– Jag hoppas att jag får vara frisk och pigg så att jag kan ha trevligt. Jag hoppas att jag har fått fortsätta att skriva.

Mer läsning

Annons