Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om en hjälte...

Annons

”De vackra djuren ska sova i sina bon, men fladdermöss och skunkar ska vara vittnen.” Verkligheten och framför allt passionen blir så svåråtkomligt i det moderna tillrättalagda att bara genom operationens sårytor och tortyr kan vi komma fram till realiteten – vi är i 2000–talet där livet inför Evighetens konsumtionsplats stannat av;

Pauline Wolff vet att när romantiken dog måste den återuppstå som döden och lika skönt som när Nya Duvemåla var ett drömmarnas fjärran är skräcken som senare fyller i det; i detta andra Nya Duvemåla med lönnar på gården föddes Jan Andersson, Swede, Jan Anderssons modersmål är svenska, han rider över slätten på hingsten Wat och allt som ska vara är – revolvrar i bältet, en bössa skjutklar, en pojke till hjälp, en pojke på en pinto.

Den ensamma hjälten från myten om västern på de sista slätterna mot Klippiga Bergen. Då var indianerna borta, och guldgrävarna. ”Detta är västerns förmätenhet. Att hämta pengar ur jorden för att köpa sig mat... lämna den i ofruktbara högar i stället för att bruka den till mat.”

De som blivit för fattiga eller för rika för att inte stanna. Jan Andersson är prisjägare, oavbrutet hjältemodig med handen på hölstret, hederligt dödande betalas och för varje återförd (död) rånare, hästtjuv, försupet vrak trycks sedlar i Jan Anderssons hand. ”Det är nåt visst med en man som vrålar. Det är bra mycket mer krossat än en kvinnas skrik.”

Utelämnade bisatser och kommatecken gör texten skenbart rå och förenklad som om den var ovidkommande och signalerar vart vi kommit – till landet där Gud byts mot tvångsmässig gudfruktighet och de intill dumhet okunniga, fullständigt avskalade lösrivna ur mänskliga strukturer och ersatta med djurisk artighet där vägen mot det totalitära dödsriket redan öppnats.

Ingen vet vad Jan Andersson söker, men de svältande, lösaktiga vilda som söker honom talar också svenska och den närvarande rädslan som får alla att hela tiden se sig om med handen om, knivskaftet gör ingen vacker bild av Amerika. ”Flugorna på bordet stoltserar med varsin skarp skugga.”

När Pauline Wolff formulerar sannhistorien om Jan Andersson bryr hon sig inte om poesin som inte har plats i slättens övergivenhet men den bryter igenom för hemliga tankar och lägger sig prydligt i smutsen där vi behöver den som spång i dialektiken mellan våldets hårdhet som avslöjar autenticiteten som annars inte går att nå, och legendens drömfigur ”Swede”.