Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Om jag inte trivs på krogen längre, vem är jag då?”

Filter... hm. Lysande tidskrift. Långa fylliga artiklar med oväntade ämnen och oväntade poänger.

Udda val, udda vinklar.

Grävjobb som vaskar fram guld och inte bara strunt som glimmar. Intervjuer som tränger ner på djupet...

Men varför heter den filter? Låter lite soft har jag tyckt. Som om sanningen filtrerats genom... ja, vad? Kanske för att poängen bäddas in och inte skriks ut – för då märker man ju den inte?

Svårt att veta.

Men när jag läser en intervju med författaren Per Hagman i senaste numret av tjocka Filter – som också kan annonsera sig som ”Årets tidskrift” – kommer jag på det. En cigarett med filter! Där har vi det.

Per Hagman debuterade med romanen ”Cigarett” 1991, en cigarett som snabbt kom på allas läppar, 22-åringen utnämndes till det nya decenniets generationsförfattare.

Något slags mondän Ulf Lundell i 90-talsförpackning.

Mer kostym än jeans kanske.

Lite noir så där.

Bra på barhäng i Stockholmsnatten.

Flera böcker kom på samma tema. Droger och glamour. Hedonism, sex och sprit, tristess, tomhet, ensamhet. Som det står i bakgrunden till Filters intervju.

Spruckna drömmar kunde man väl lägga till. Lite Francois Sagan – ”Bonjour Tristesse”! – har jag alltid tyckt.

Också något androgynt som man kunde se redan hos Sagan. I bakgrunden, eller mellan raderna, Camus.

En lång fest blev det.

Men den hade sorgkanter, för glädjen var konstlad. Och snabba cash förbrukas snabbt. Särskilt om man lever ute på krogarna. I Ika Johannessons intervju står det att han länge fick sin post eftersänd till restaurang Tranan i Vasastan.

Det där har jag hört om Operabaren – det gällde inte Hagman.

Men Tranan!

Han reste också runt till storstäder i Europa och Nordafrika; kvar där i kortare eller längre perioder.

2004 kom den självbiografiska, åter kultförklarade ”Att komma hem ska vara en schlager”. En desillusionerad författare på jakt efter en plats att känna sig hemma på.

Sen något år senare efter ett intensivt festande, kände han, avslöjar han i Filter, att något definitivt hade tagit slut.

”Han ler generat och säger att det låter kanske lite löjligt:

– Det var svårt att acceptera den krypande känslan av att jag verkligen inte tyckte att det var kul längre. Jag kämpade emot länge. Det var ju min trygghet, jag har inget annat automatiskt intresse. Om jag inte trivs på krogen längre, vem är jag då?”

Så han bröt med det mesta. Flyttade till Nice där han bor i en lånad lägenhet i ett vardagligt kvarter, vardagsnära invånare. Inget tjusigt.

Och så, för tre år sedan, gjorde han det man skulle vilja göra men som man vet aldrig blir av.

Eftersom vi har blivit för beroende.

Hela tillvaron känns upphakad på att man måste vara uppkopplad, tillgänglig, att man måste kunna nås.

Ta emot mejl och skicka.

Per Hagmans stängde alltså ner sitt mejlkonto och slutade använda internet – tänk vilken lisa!

Kastade bort sitt sim-kort till mobilen, köpte inget nytt.

För att nå honom måste man skriva brev. Själv hörde han inte av sig till någon på flera månader.

Han vill vårda sin ensamhet som han trivs med, eller är trygg med, kanske.

Och nu har han skrivit en ny roman, ”Vänner för livet”, om kärlek vad jag förstår.

En som är tjockare än de tidigare. En ”riktig” roman.

Kommer 14 maj.

Filter ger mersmak på den.