Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om jag måste bli ett spöke blir jag helst Persbrandt

Som man ropar får man svar brukar man ju säga. Och därför ska man givetvis ta vissa undersökningar med en nypa salt.

Annons

Men visst är det fascinerande ändå att en färsk undersökning visar att var femte svensk tror att vi kommer tillbaks som spöken efter döden? Ja, ni läste rätt: Var femte svensk tror på spöken! Det måste väl ändå vara de bästa spökoddsen sedan medeltiden?

Och vad jag blir nyfiken på denna femtedel! Vilka är de? Var bor de? Är det samma människor som är rädda för vargen? Finns de här mitt ibland oss? Jag har räknat ut att på min lilla gata i Valbo bor vi tjugo vuxna. Fyra av oss tror alltså på spöken. Men vilka? Gissa om det här har hållit mig sysselsatt! Så fort någon rört sig ute på gatan de senaste dagarna har jag suttit bakom gardinen och letat spöktecken. Men hittills är det bara en enda granne som jag på fullt allvar kan se framför mig i spökdräkt. Resten döljer det snyggt. Det är nästan så att jag börjar längta till nästa årsmöte fast vi nyss haft ett. Nästa gång ska jag vara mycket mer skärpt och alert.

Hursomhelst, låt oss säga att de har rätt ändå de som tror på spökena. Det väcker ju onekligen en massa frågor. För det första: Måste man ha sådan där vit lakansdräkt? Jag tycker att om jag nu ska vandra omkring osalig, ja då vill jag nog hellre göra det med lite stil. Skulle studentkostymen kunna komma ifråga? Eller måste det vara de kläder man har på sig när man dör?

Vilket leder mig direkt in på nästa fråga: Låt oss säga att jag lever tills jag fyller 87, typ. Om jag då dör med bajsblöja, liggsår, borttappade löständer och hjärnan borttynad sedan flera år – är det så jag kommer att tillbringa evigheten? Kommer jag att hemsöka min familj utan att ha en aning om varför eller vilka de är? Kommer jag därtill att vara så ful och kissluktande att inte ens de andra spökena vill umgås med mig, ja vad är det då för mening med det? Och vad händer om familjen flyttar medan jag dör på ett ålderdomshem – då borde det väl vara på ålderdomshemmet jag ska spöka? Eller möjligen i det hus familjen flyttat ifrån, men varför ska jag förstöra nattsömnen för de nya ägarna?

Jag vet inte ens om jag skulle bli ett särskilt bra spöke om jag dog rakt upp-och-ner här och nu. Är inte meningen med själva spökeriet att man ska upp och hoppa runt midnatt? Och sedan hålla igång hela natten? I så fall kan jag berätta för herr spökkommitté-ordföranden att jag orkar nästan aldrig vara uppe efter midnatt nuförtiden. Om det är en viktig egenskap hos spöken måste vi nog hämta en tjugo år yngre Larry. Eller ännu hellre Mikael Persbrandt. Eller Brad Pitt.

Ja, jag tycker faktiskt inte att det är särskilt mycket begärt. Ska jag fara omkring osalig i gud-vet-hur-länge kan jag väl åtminstone få vara riktigt snygg medan jag gör det. Jag tänker absolut inte komma tillbaks och tillbringa evigheten blekfet och tunnhårig. Då får det vara för min del!

LARRY FORSBERG

Annons