Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om musikskribentens tomma tunnor...

Annons

Nu har Dal (själv) gått definitivt för långt. Inga av nedanstående citats substans går att verifiera. Orden är ett hundra procent egna åsikter, som bara delas av dem som själva har i intressen i IDKA. Som argument i en ekonomisk prioriteringssituation är de lika mycket värda som tomma tunnor, som dessutom skramlar misstänkt högt.

Dal påstår att kommunen saknar ”kunskap och bildning”, i varje fall i ämnet experimentell ljudverksamhet, den som i Gävle påstås erbjuda ”högkvalitativ konsertverksamhet”.

Alla normala människor saknar kunskap och bildning i dessa frågor eftersom det inte finns några mätbara sådana i dylika flumdiscipliner. När ”ljud-performance” blir synonymt med ”kvalitativ konsertverksamhet”, när man måste kalla något för mer än det är, förminskar man bara dess eventuella värde.

Dal pratar vidare om ”produktiv kulturverksamhet på reell kunskapsgrund”. Är det ett skämt? På vilket sätt produktiv? Dokumenterat av vem eller vilka? Till vems nytta, i ett samhälle vars ekonomi närmar sig konkurs?

Vidare påstås i artikeln att ”ingenstans i regionen finns motsvarande verksamhet”. Säkert sant. Men vad säger att det automatiskt är en merit att vara ensam? Kanske ensamheten har orsaker som är mindre smickrande?

Dal påstår vidare att verksamheten ”satt Gävle på musikkartan”. Vilken av alla musikkartor!? Vill vi verkligen att en udda minoritet ska bestämma att just Gävle ska marknadsföra sig som ljudexperimentens Mecka? Dal hotar också med att ”... konserter kommer att arrangeras helt ideellt ...” Vad är det för fel med det? Ge pengarna i fråga till mer realistisk och kunskapsbaserad konsertverksamhet, som till exempel Gävles privata operasatsningar. Är det inte dags att Gävle också får något för den vuxna musikteaterpubliken, efter alla år med Skottes barnteater...

Dal avslutar sitt atonala ordverk med att hon inte kan göra annat än att ifrågasätta Gävle kommuns ”spridande av floskler”. Hennes debattartikel har om möjligt ännu högre kulturfloskelfaktor, vilket snarare är ägnat att skada IDKA mer än att hjälpa dem i en svår ekonomisk situation.

Är det verklien godkänt att någon som har monopol på att skriva om klassisk musik kan strö personliga musikpreferenser omkring sig i tidningarnas budgetdebatter samtidigt som till och med kärnverksamheter går omkull på löpande band?

Medan jag ändå har ordet... är det även godkänt att en musikrecensent vid symfoniska konserter oftast sysslar med barnsligt ordbroderande, aldrig så virtuost? Har inte skattebetalarna rätt att kräva recensioner för en vuxen musikpublik, innehållande mer än bara känslomässiga associationer och propagandistiska propåer om modernism så fort tillfälle ges?

Och detta trots att det mesta i den genren är helt värdelöst enligt auktoriserad perceptions- och kognitionsforskning. I alla fall om syftet är att leverera en äkta musikupplevelse till en normalfrisk konsertpublik.

Läs gärna adekvat litteratur i ämnet, ingen nämnd och ingen glömd, så behöver man inte lita på bara mina ord. Framför allt har man därefter en hyfsad chans att bli resistent mot kulturella illusionister när dom hamrar på sina själstomma tunnor...

f d kulturarbetare

 

SVAR:

Naturligtvis delar vi inte Gunnar Coldings åsikter om vår musikskribent Camilla Dal. Tvärtom, så är vi stolta över Camilla Dals insatser som musikrecensent i våra spalter. Hon är kunnig, påläst, hennes stil är flödande och hon har inget emot at utmana en kanske mer etablerad musiksmak.

Det är vi tacksamma för. Det gör Camilla Dals musikkritik spännande och oförutsägbar. Genom tolkningar, som måste få vara fria såväl hos musikerna som hos lyssnare och recensent utvecklas konsten i vid mening, i det här fallet musiken. Och då växer också det livsviktiga samtalet om konsten, musiken, fram.

Det samtalet måste vara fritt. Recensentens rätt att hävda sina personliga åsikter är a och o i all kulturjournalistik. Det är den fria pressens särmärke. Över det kan, tack och lov inga ”skattebetalare” råda. Gunnar Coldings krav i den riktningen gör oss uppriktigt förvånade. Som om man skulle rösta om vad som fick förekomma i spalterna! Vi är i stället mycket tacksamma över att vi är en av staten oberoende tidning som bärs fram av läsarnas fria val.

Inte heller har Camilla Dal något ”monopol” på att skriva om klassisk musik. Gunnar Colding har all rätt världen att ha sina åsikter om musiken. Den rätten slår vi vakt om genom att låta publicera honom.

Sen finns det något annat i Coldings kritik som kan vara värt att ta upp.

Han har välvilligt ställt sin stridsskrift ”Baklängespolkan går eller Blåst på musiken” till mitt förfogande.

Då och då läser jag i hans skrift och tycker att det är kul att Colding där går till storms mot den atonala ”sekten”. Motskrifter behövs alltid.

Nu har jag inte förstått allt i hans bok, långt därifrån. Och en del av det jag möjligen tror mig ha förstått håller jag inte med om. Det tycks mig som om Colding när en dröm.

Nämligen om att på (natur) vetenskaplig väg – ”auktoriserad perceptions- och kognitionsforskning” – ”verifiera” och ”bevisa” att det rent objektivt finns något som kunde kallas god eller dålig musik.

Jag kan respektera drömmen, men tror att den är fåfäng, kanske har den till och med totalitära anspråk.

I konstens värld tycker jag inte den hör hemma. Där måste all tolkning vara fri.

Jag är själv ingen vän av den atonala musiken. Men tillåter mig då att ha det som en personlig åsikt utan att drömma om att det vetenskapligt skulle gå att bevisa att den är usel.

Det räcker med att jag slipper lyssna på den och att vi håller diskussionen om den öppen och fri.

, kulturredaktör