Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Onsdag - hopp

Elin Öholm skriver om en vecka i livet, sju dagar, sju texter, hon kallar dem en novellsamling och sätter titeln "Hela jävla veckan", där vi får följa en helt vanlig tjej i övre tonåren genom hennes tankar. Elin Öholm går sista året på Vasaskolan i Gävle. Att skriva texterna, och få dem publicerade, är hennes avslutande projektarbete. Varsågod, "Hela jävla veckan" av Elin Öholm.

Annons

Onsdagar – en oas i tillvaron! När man befinner sig här, mitt i veckan, ser man plötsligt ljuset i tunneln. All den tyngd som på måndagen lades på ens axlar lättar en aning och någonstans hittar man krafter som tycktes ha försvunnit för längesedan! Onsdag är miraklens dag, allt är möjligt och vad som helst kan hända. Den känslan finns i magen hela dagen, och det är få saker som kan förstöra en onsdag. Det skulle väl ett oförberett prov i så fall. Fast å andra sidan, på miraklens dag är man förstås beredd på allt.

Allt känns på något vis lite lättare på onsdagar. Lite lättare och många gånger även lite trevligare. Lärarna är till exempel alltid mycket trevligare på onsdagar än i vanliga fall. Jag antar att även de känner hoppet som onsdagar för med sig. De är ju trots allt inte mer än mänskliga de heller. Jag går på andra våningen nu. Strosar runt i korridorerna, smakar på onsdagsluften, utan att egentligen ha något särskilt mål. Jag möter en lärare, och jag ler mot honom. Han hälsar glatt tillbaka och jag tänker att jag har inte någon lektion med honom idag. Det får mig att le lite större. Wow, allt är verkligen lite lättare på onsdagar.

I dag känner jag att det är något nytt på gång. Det är ingen vanlig dag – det är inte ens en vanlig onsdag – det hänger något särskilt i luften. Det är en dag fylld med överraskningar, jag vet inte vad som kan tänkas hända. Allt är så spännande och mina förväntningar är höga. Och jag vet att jag aldrig kan bli besviken på en onsdag. Jag känner mig starkare än vanligt. Jag känner att allt är möjligt. Skolan kommer inte ta livet av mig. Jag är stark. En överlevare. En sådan människa som kan hitta ljuspunkter. Jag stannar vid mitt skåp och låser upp det, och till min förvåning så finns där en chokladkaka! Jag minns inte att jag lämnat den där, förmodligen tappade jag den i måndags, då jag behövde den som mest, men jag är inte kinkig. Den kan absolut slinka ner innan lunch. En sådan här sak kan bara hända på onsdagar. Förra veckan hittade jag en tjuga, undrar vad det blir nästa vecka? Som sagt – jag vet att jag aldrig kan bli besviken på en onsdag.

Jag går ifrån mitt skåp – ätandes på min chokladkaka – och känner mig nöjd och tillfreds. En ovanlig känsla för en skolvecka. Det känns bra, mycket bra. Jag tror att jag blir en bättre människa varje onsdag. Om jag någon gång räddar världen, så lovar jag att det blir på en onsdag. Eftersom jag räddar världen kommer jag givetvis få ta emot Nobels fredspris, och självklart kommer den 10 december det året att vara en onsdag.

Onsdagar – en oas i tillvaron. En chans att andas, i en annars allt för stressig och grå vardag. Ett tillfälle att se in i sig själv och minnas vad som är viktigt, vad som verkligen betyder något. Nu tänker väl ni att jag, en tjej som inte smakat på livets sötma i ens tjugo år, inte vet något om vad som är viktigt i livet. Nej, kanske inte. Men jag vet i alla fall att skolan inte ens hamnar på topp tio. Dessutom så gör det ingenting att jag inte vet. Det är ju onsdag. I dag spelar ingenting någon roll.