Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anmäl när barn far illa

Annons

I Rädda Barnens undersökning Ung Röst 2011 uppger 22 procent av Gävles ungdomar att de oroar sig för kompisar och anger då våld från vuxna som orsak, skriver Margareta Elensky

I Sverige är allt våld mot barn, oavsett syftet, förbjudet sedan 1979 i det som vi i dagligt tal kallar anti-agalagen.

Anti-agalagen förbjuder alla former av fysiskt eller psykiskt våld mot barn. Man menar alltså: prygel, smisk, stryk, smällar, att knuffa och att lugga, att skrämma och att avvisa, att förnedra och att kränka med ord och svordomar o.s.v.

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Straffbestämmelsen för den som överträder detta bestäms av 3 kap 5 § brottsbalken som handlar om misshandel och som innefattar barnaga, samt i föräldrabalken 6 kap 1§.

Och ändå – 2011 anmäldes 19100 misshandelsbrott mot barn – i Sverige.

Antalet anmälda fall av misshandel mot barn ökade med 13 % under 2011. Det var sjätte året i rad som anmälningskurvan pekade uppåt.

Uppskattningsvis 200 000 barn upplever våld i sitt hem – i Sverige.

Av jordens ca 200 länder var Sverige ett av de första länderna att införa en lag mot barnaga. Och ändå slår man – i Sverige.

Varför kallas det helt enkelt inte för barnmisshandel? För det är väl det som det är?

Eller är det kanske så att om någon slår dig som vuxen så gör det inte så mycket, du förstår att det är rätt och att du nog förtjänade det, och inte kan det väl kallas misshandel?

30 procent av svenska föräldrar uppger, enligt en nationell kartläggning gjord av stiftelsen Allmänna Barnhuset, att de knuffar eller ruskar sina barn. ”Siffrorna är en aning alarmerande”, ja precis så uttrycker sig vår barn- och äldreminister Maria Larsson.

I Rädda Barnens undersökning Ung Röst 2011 uppger 22 procent av Gävles ungdomar att de oroar sig för kompisar och anger då våld från vuxna som orsak.

Vuxna som slår och misshandlar sina barn vet oftast att de gör fel och därför sker det bakom stängda dörrar, samtidigt som barnen hotas för att inte berätta.

Alla som arbetar med barn har en anmälningsplikt i enlighet med socialtjänstlagen.

Det är en plikt, alltså inget som du själv bestämmer om du ska göra eller inte. Om du upplever en oro för ett barn så måste du se förbi dig själv och göra en orosanmälan.

Tänk på barnets bästa, anmäl hellre en gång för mycket än en gång för lite!

Margareta Elensky

Rädda Barnen, Gävle

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons