Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förnedringarna i arbetslinjens land

Annons

Lasse Ekstrand,
debattör, författare och verksam vid Högskolan i Gävle, om den nya tidens arbetsmarknadspolitik och vilka följder den kan få...
Förtvivlade människor, som varken vet ut eller in, eller vart de skall vända sig, mejlar mig och berättar om den skamliga förnedringen de utsätts för i den påbjudna arbetslinjens Sverige. Det är rena skräckhistorierna, förstärkta med absurda drag à la Kafka. Man frestas tro att de är påhittade, så här kan det väl ändå inte gå till i välfärdssamhällets trygga Sverige. Det ekar tukthusens 1800-tal, eller forna Östeuropa, när det föraktfullt pratades om ”samhällsparasiter”. Värre än sossarna – intressant nog råder här ett ideologiskt samförstånd över blockgränserna, ingen skillnad på höger och vänster därvidlag – driver den regerande alliansen den förkättrade arbetslinjen. Den som arbetar skall äta och ha skattesänkning, den som icke arbetar jagas och förnedras. Det går inte att tolka vittnesbörderna annorlunda.
En ryslig bild av det samtida Sverige framkallas på min skärm. Om jag har förstått det rätt, av vad människor berättar, är det inte längre tillåtet att vara sjuk. Man är mer eller mindre ”arbetsförmögen”, och arbetsförmågan kan vara allt mellan noll och hundra.
Och arbetsbenägen – att man inte är arbetsskygg, en Kronblom som häckar på sofflocket – måste man visa att man är. Den goda viljan.
Oavsett var arbetet finns någonstans i landet, om man nu har lyckas fixa fram ett sådant när arbetsbrist råder, eller vad det går ut på.
Tidigare erfarenheter och geografisk tillhörighet – förankring och trygghet – spelar ingen roll. Man är skyldig bevisa att man är arbetsvillig och beredd att flytta på sig, annars ryker ersättningen.
Tummen i ögat är styrande princip. Och handläggare hos arbetsförmedlingen verkar kunna bete sig som rena kapos. I det samtida Sverige förväntas vanliga, hyggliga tjänstemän bära omedgörlighetens mask.
Enligt den förhärskande tankemodellen ligger ansvaret uteslutande hos den enskilde individen, som ständigt bör fråga sig: Är jag verkligen sjuk? Är jag tillräckligt arbetsvillig? Problemet definieras inte som ett arbetsmarknadspolitiskt eller företagsklimatiskt sådant – det är till syvende och sist ett privatmoraliskt. Är man arbetslös eller har för låg arbetsförmåga – det handlar enbart om samma persons brist på moral. Det är bara att rycka upp sig och ta sig i kragen.
Problemet nu för den sittande regeringen, och arbetslinjens benhårda företrädare, är att det knappast är rimligt att lasta enskilda individer för det som sker på vad som brukar kallas makronivå:
storföretagen backar och minskar i betydelse som sysselsättningsmaskiner, se bara på vår region som plågas svårt.
Traditionella branscher som bilindustrin präglas av överproduktion och brist på nytänkande. Globaliseringen slår igenom med full kraft, det produceras varor billigare och bättre på annat håll.
Det blir poänglöst, för att inte säga korkat, att förebrå och jaga enskilda individer i en tid av strukturomvandling med växande behov av nytänkande och nya lösningar. Det hjälper helt enkelt inte.
Förnedringen och frustrationen ökar, men inga problem löses, inga handlingsvägar öppnas. Samhällssituationen låses fast.
Vad som däremot behövs är att tillförsäkra människorna, i en förändringens och uppbrottets utmanande och krävande tid, en ovillkorlig grundtrygghet. För att möjliggöra nödvändig mental omställning och att våga ta klivet in i en ny tid, som vi inte vet så mycket om. Men rädda, utsatta människor ställer inte om sig mentalt, tar inga kliv. En rädslan förstärkande politik bara förlamar och blockerar. Och bakom hörnet väntar auktoritära, antidemokratiska rörelser… Dags att lansera förslaget om en generell medborgarlön på nytt! En grundinkomst som inte är villkorad – utan en medborgerlig rättighet.
Kanske behöver det bildas ett mbl-parti för att sätta fart på debatten om konkreta alternativ till den överspelade och dödsdömda arbetslinjen. En debatt som än så länge lyser med sin frånvaro. Från vänster till höger tuggas det på i samma spår.

Lasse Ekstrand,
författare till böcker om medborgarlön och verksam vid Högskolan i Gävle

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons