Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävle, länet och självkänslan

/

Annons

skriver om Jante och jämför landskapen Gästrikland, Hälsingland och Dalarna samt några framträdande kulturpersonligheter.

För sjutton månader sedan skrev jag här i GD att Gävle som europeisk kulturhuvudstad skulle kunna visa upp att staden ”till mycket stor del är en frukt av öppet sinne och internationella kontakter”.

”Jante vann mot Gävle”, satte Kennet Lutti i Arbetarbladet som rubrik för sin artikel när Gävle slogs ut, och flera andra har sagt ungefär detsamma

Juryn bombarderades av mejl från Gävle med avsky över att kommunen ville vara med i europeiskt sammanhang. Att många ogillar sådant som känns annorlunda och nytt är kanske inte oväntat. Allvarligare för framtiden är om också entreprenörer och idégivare påverkas, det vill säga undviker orter där sannolikheten att mötas av protestlistor tycks större än på andra håll.

Jag lyssnade på fullmäktigedebatten i frågan. Efter debatten undrade jag med Micael Dahlberg och Björn Frankson (båda m) varför de tidigare röstat ja till projektet. Om ni är så starkt emot, varför sökte ni inte sätta stopp så tidigt som möjligt, för att undvika onödigt arbete?

Båda gav samma svar. De hade visst kunnat stödja en ansökan, men hundra miljoner låg långt över vad de kunde tänka sig. Uppenbart hade det behövts ett radikalt mindre projekt för att få fler ja. ”Small is beautiful.” Uppmärksamhet i Europa och stora besökstal ryms inte i det perspektivet. Jante kan spela, men bara i lägre divisioner.

Kennet Lutti skrev att han sedan 40 år känner igen en attityd av dålig stolthet ”över den egna staden och tron att alla andra är så mycket bättre”. Jag har ungefär lika länge då och då iakttagit detsamma runtom i länet. Dock aldrig i Edsbyn (”Norrlands Gnosjö”) eller Järvsö, båda med rejäl framåtanda och bra lokal sammanhållning. Även Ockelbo har bra exempel.

Byggforskningsinstitutet gjorde en gång en studie i Ljusdal som visade att infödda mest pratade om tristess, problem och att man inte trodde det var lönt att satsa, medan inflyttade var långt mer positiva och nöjda och talade om stora möjligheter.

Det kan vara tänkvärt att jämföra med Dalarna, som är ett mångdubbelt större turistlän än Gävleborg. Stark självkänsla, så Jante är knappast dalkarl.

Det hade kunnat vara tvärtom. Den tanken fick jag genom en nu drygt 70 år gammal bok, ”Dalarna som svenskt ideal” av kulturjournalisten Gustaf Näsström. Han beskriver hur konstnärerna Zorn och Ankarcrona, de två Carl Larsson (konstnären i Sundborn och hembygdsaposteln i By), Karlfeldt och Karl-Erik Forsslund (med Storgården, Brunnsvik och det stora bokverket om Dalälven) blev både reella ledare och symbolgestalter för en folklig hembygdsrörelse, med spelmansstämmor, stora ungdomsmöten och folkhögskolor.

Boken beskriver hur den inledande impulsen kom när Arthur Hazelius skildrade intryck från sin resa i Dalarna 1872. När han sedan startade Skansen och Nordiska museet lät han byggnader och annat från Dalarna inta hedersplatser. Han drog så ofta han kunde fram dalkullor som fick ett enormt genomslag med sina folkdräkter. Det blev dubbel effekt när Zorn sedan visade välväxta kullor också utan dräkter.

Hazelius blev alltså avgörande för Dalarnas framtid. Här ligger en paradox. Fadern, generalen, hade tagit namnet Hazelius efter hemsocknen Hassela i Hälsingland. Varför gjorde Hazelius inte resan där i stället utan vek av i Storvik och tog tåget västerut? Kanske han kände sig jävig om han sökt göra stor reklam för familjens eget landskap..

Den folkliga fiolmusiken, som blev så viktig för fortsättningen, var snarare mer utvecklad i Hälsingland och Gästrikland än i Dalarna. Dalmålningarna hade lika intressanta motsvarigheter i Hälsingland, och det var ofta samma vandrande målare som verkade på båda sidor om gränsen. Dalarna har ingen motsvarighet till de ståtliga Hälsingegårdarna, och den stora linhanteringen i Hälsingland stod också i en klass för sig. Och det går knappast att säga att Ljusnans dalgång med sina berg i naturskönhet skulle stå Siljansbygden efter. Det hade lika gärna kunnat vara Hälsingland som blivit ”svenskt ideal”.

Det dröjde dock till 1908, alltså i år hundra sedan, innan den första Hälsingestämman kom, alltså den stora spelmansstämman i Delsbo. Det talade är att initiativet togs av två utflyttade hälsingar, Nathan Söderblom som då var professor i Uppsala och den blivande violinprofessorn Sven Kjellström.

I Gästrikland hände föga, innan den unge dalkarlen Karl Hedlund (1887-1962) år 1918 blev rektor för Gästriklands folkhögskola (senare omdöpt till Västerbergs). Han hade varit med på de legendariska ungdomsmötena med Karlfeldt och andra och kände alla pionjärerna i Dalarna. Liberalen Hedlund såg demokrati, folkbildning och hembygdkänsla som en treklöver. Det han lärt i Dalarna kom han att tillämpa livet ut i Gästrikland.

Hedlund tog fasta på områdets rika järnålderslämningar och satte igång en fornminnesinventering som innebar att Gästrikland först av alla hade sina fornminnen förtecknade. Han gjorde Västerberg till landskapets kulturella centrum, men skolan tappade efter Hedlunds avgång denna roll.

Hedlund var ingen Jante. Nu senast har vi ett härligt exempel på detsamma genom Alice från Hedesunda. Hon visste att hon var i underläge, men det struntade hon i och sjöng i finalen i Globen bättre än hon någonsin gjort, en kämpaglädje som kan försätta berg.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons