Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Integritetshetsen har gått för långt

Härom veckan friades den narkosläkare på Karolinska sjukhuset som polisanmälts för att ha läst journalen tillhörande en patient han aldrig träffat i verkliga livet, men väl varit inblandad i behandlingen av.

Annons

Södertörns tingsrätt friade visserligen från anklagelserna om dataintrång, men patientdatalagen riskerar ändå att allvarligt äventyra juniora läkares utbildning

Det är inte bara Tove Janson som i sin bok om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My frågar sig hur det gick sedan. Det är en högst relevant fråga också för läkare och annan vårdpersonal som varit inblandad i vården av en patient. Vi är samtliga AT-läkare, d v s tjänstgör som utbildningsläkare efter vår läkarexamen för att få vår läkarlegitimation, på Gävle sjukhus. Där träffar vi, liksom våra kollegor runt om i Sverige, dagligen patienter i vars vård vi är en del under en begränsad period innan antingen patienterna eller vi själva flyttar till andra avdelningar eller kliniker. Det tydligaste exemplet är kanske akutmottagningen, där vi under våra arbetspass träffar många patienter vars inläggning på sjukhuset vi ombesörjer.

Här uppstår ett av problemen med dagens patientdatalag, som säger att vi som arbetar hos en vårdgivare ”får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården” (Patientdatalagen, 4 kap 1 §; vår kursivering). Under hela vår utbildningstid har emellertid ingen jurist kunnat tala om för oss exakt hur lagkravet ”deltar i vården” ska definieras. Inte heller definieras det i lagens förarbeten, men sedan lagen infördes 2008 har flera läkare hunnit anmälas för dataintrång. 2009 polisanmäldes t ex en läkare på Hallands sjukhus i Varberg efter att under en minut loggat in i en patientjournal för en patient han inte var behandlingsansvarig för – detta eftersom han av kollegor hade ombetts att skriva en avvikelserapport om att patienten avlidit i väntan på akutavdelningen. Läkaren friades, eftersom syftet varit att skriva en rapport.

Denna gång är det en narkosläkare på Karolinska sjukhuset i Huddinge som polisanmälts både av sin chef och av den patient i vars journal han läst efter att han inte längre hade ansvar för henne. Läkaren anklagades för att vid sju tillfällen 2010-2011 olovligen ha gått in i journalen tillhörande en patient han varit med och utrett 2009. Skälen till detta uppgav läkaren vara dels intresse av att följa upp patienten, eftersom valet av behandling inte varit självklart, dels att han fått telefonsamtal av kollegor som ville ha råd angående patientens smärtbehandling och i samband med detta gått in i journalen för att informera sig. Åklagaren menade å sin sida att detta var en integritetskränkning för patienten samt brott mot patientdatalagen och väckte åtal.

Lyckligtvis friade Södertörns tingsrätt läkaren, eftersom de ansåg att han ändå varit delaktig i patientens vård då han blivit rådfrågad om behandlingen. Men tingsrätten har inte svarat på om det skulle räknas som dataintrång att logga in endast av professionellt intresse, d v s för att se hur det har gått för patienten. Eftersom det inte är bevisat att någon av de sju inloggningarna har skett av det skälet, prövade tingsrätten inte heller huruvida detta skulle vara ett godtagbart skäl.

Det är inte första gången denna fråga är på tapeten. I en debatt i Läkartidningen 2009 ställde en av våra kollegor, Jonathan Salzer vid Norrlands universitetssjukhus, frågan ”får man som inskrivande akutläkare läsa vad som hänt med en patient under vårdtillfället i utbildningssyfte, trots att patientansvaret gått vidare till mottagande enhet?”. Svaret från Socialstyrelsens jurist Maria Jacobsson (här något förkortat) löd: ”Utöver behandlingssyfte är ju kvalitetssäkring och uppföljning tillåtna ... Dock krävs det att kvalitetssäkringen ska vara systematisk och fortlöpande ... vårdgivaren ska ha rutiner för hur kvalitetssäkring av vården ska gå till ... Att ta del av uppgifter i utbildningssyfte är däremot inte något tillåtet ändamål enligt lagen (2 kap. 4 § patientdatalagen).” Liksom Salzer tolkar vi detta som ett solklart nej, men i repliken svarar Jacobsson svävande att ”Salzer misstolkat svaren” och att ”hälso- och sjukvården gagnas inte av att yrkesutövare blir rädda för att använda uppgifter på ett ändamålsenligt sätt för att ge patienten en så god och säker vård som möjligt.”.

Den springande punkten – får vi se efter hur det gick för vår patient? – kvarstår alltså obesvarad, och även om vi än så länge kanske inte är rädda, illustrerar ovanstående ändå de absurda situationer som uppstår om lagtexten tolkas så strikt som jurister och åklagare verkar göra. Efter att patienten lämnat akutmottagningen och lagts in på en avdelning får vi alltså inte längre läsa journalen för att se hur det gick. Därmed får vi heller aldrig veta om vår bedömning var den rätta. Patienten vi bedömde ha en lunginflammation – var det så, eller var det i själva verket en blodpropp i lungan? Patienten med ont i magen där vi misstänkte blindtarmsinflammation – var det så, eller var det äggledarna? Samma problem uppstår om patienten flyttas från avdelningen där vi tjänstgör till en annan på grund av nyupptäckta eller förvärrade tillstånd: damen med hjärtsvikt som sedan också fick bukspottskörtelinflammation och flyttades till kirurgavdelningen, herrn med leukemi som fick en infektion och flyttades till infektionsavdelningen, damen med lårbensfraktur som fick en hjärtinfarkt och flyttades till hjärtavdelningen, etc, etc. Patientdatalagen lägger med denna tolkning allvarliga hinder i vägen för både för vår utbildning till kompetenta och omdömesgilla läkare och för våra mer seniora kollegors fortbildning och kvalitetssäkring, eftersom vi aldrig skulle kunna få reda på hur våra bedömningar och behandlingar utfallit.

Vi vill understryka att vi inte är ute efter att få läsa hejvilt i alla journaler vi kommer över och självklart ska otillbörligt intrång i journaler tillhörande patienter man inte har att göra med stävjas. Däremot vill vi kunna fortsätta läsa journalen för de patienter vi faktiskt haft med att göra, just för att se hur det gick och hur våra behandlingar utföll. Detta faller ju fortfarande också under den tystnadsplikt vi är strängt bundna av och som vi överhuvudtaget inte ifrågasätter. Vi är också övertygade om att den absoluta majoriteten av de patienter vi vårdat vill behandlas av läkare som faktiskt bryr sig om både sina patienter och sin egen fortbildning. Integritet i all ära, men när lagstiftningen äventyrar vår utbildning och i förlängningen därmed också våra patienters väl och ve, har något gått riktigt snett.

Nu kräver vi att Socialstyrelsen och rättsväsendet agerar i frågan och en gång för alla ger klara besked om hur mycket patientdatalagen egentligen tillåter oss att läsa och inte läsa i våra patienters journaler. Ingen av oss eller våra kollegor vill gå till ett jobb där vi riskerar polisanmälan när vi bara strävar efter lära oss av våra erfarenheter, bli bättre läkare och hjälpa våra patienter på bästa sätt.

Long Long Chen
Martin Forslund
Lina Hedberg
Anna Nikkarinen
Mattias Perzon
Staffan Roman
Emma Wirén

AT-läkare
Gävle sjukhus

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons