Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste vi stanna hemma med våra två förskolebarn?

Henrik Odelros undrar över hur Gävle kommun tänkt lösa barnomsorgen.

Annons

Hans Hedlund, lokalstrateg på barn- och ungdomsförvaltningen i Gävle, uttalar sig i en nyhetsartikel i GD den 15/11 om efterfrågan på kommunens barnomsorg. Hedlund säger att: ”Jag tror inte att det är någon fara”.

För vem då? För de föräldrar som blir tvungna att köpa en bil för att skjutsa barn till andra sidan staden? För de kö- och placeringsassistenter som sliter sitt hår för att försöka lösa platser (vilket jag åtminstone hoppas de gör) så gott det går? Eller för Hans Hedlund som enbart verkar räkna antal platser i kommunen och inte ser till det specifika behovet?

För oss som ska in med barn två på förskolan har detta lett till att vi förmodligen måste stanna hemma från arbete i ytterligare åtta månader, eftersom det inte finns plats på samma förskola eller inom rimligt avstånd. Jag kan inte sluta förundras över hur Hans Hedlund tänker när han säger: ”Vi har haft värre situationer än så här och de har löst sig”.

Den stora frågan är ju på vems bekostnad det löser sig? Det kanske är så att kommunen har en strategi att tvinga föräldrar att stanna hemma längre, då behöver inte lika många platser lösas? Dessutom skapar detta kanske några arbetstillfällen, även om det bara handlar om vikariat? När man tänker efter är kanske inte en sådan strategi så tokig, men varför höjs då skatten istället för sänks? 

Vidare undrar jag varför det verkar komma som en överraskning för kommunen att det saknas platser. De allra flesta föräldrar ställer sina barn i kö så snart de kommit till världen, så minst ett år i förväg vet alltså kommunen om behovet. Det är klart att några flyttar eller behovet förändras på något annat sätt, men i de allra flesta fall står vi fast vid våra ursprungliga önskemål. 

Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att tillmötesgå alla behov och önskemål, men tror att Hans Hedlund och hans kollegor på barn- och ungdomsförvaltningen bör tänka sig för både en och två gånger innan man går ut och säger ”Jag tror vi fixar det”. 

Henrik Odelros

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons