Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missbruksvård måste få ges av läkare

Den traditionella missbruksvården som utgår från definitionen av missbruk som ett socialt problem och anvisar psykosociala insatser som lösningen på problemet går i otakt med tiden, skriver Gerhard Larsson

Annons

Just nu nagelfar 200 kommuner, landsting, brukarorganisationer och yrkesföreningar mitt förslag till reformerad missbruksvård i betänkandet Bättre insatser vid missbruk och beroende (SOU 2011:35). Detta inför regeringens och riksdagens ställningstagande om att genomföra de 70 förslagen.

Jag har i debatten, noterat att vissa aktörer inte uppfattat bakgrunden till några av mina förslag. Det gäller särkilt det tredje av åtta reformområden om förtydligad och delvis förändrad ansvarsfördelning mellan kommun och landsting. Jag vill därför utveckla motiven i denna del.

Missbrukssituationen har förändrats. Fram till narkotikans intåg på 1960-talet var missbruk synonymt med alkohol. Därefter har läkemedelsberoende blivit ett betydande problem och under senare år dopning. Utredningens skattningar visar att det finns 330 00 alkoholberoende, 65 000 läkemedelsberoende, 30 000 narkotikaberoende och 10 000 dopningsmedelsberoende. Detta ställer nya krav på vården.

Utöver användningen av nya missbrukssubstanser, har kunskapsläget förändrats i viktiga avseenden.

Missbruk betraktas i forskningen inte längre endast som ett socialt problem, utan som ett multifaktoriellt problem som kan orsakas av såväl sociala, psykologiska som biologiska faktorer. Beroende klassificeras numera som en sjukdom enligt de internationellt vedertagna diagnossystemen.

Flera av de nya missbruks- och beroendetillstånden kräver medicinska – psykiatriska och somatiska – utrednings- och behandlingsinsatser, till exempel läkemedelsberoende och dopningsmedelsmissbruk. För alkohol- och narkotikaberoende har det utvecklats flera läkemedel med vetenskapligt dokumenterad effekt.

Samsjuklighet är vanlig mellan missbruk och annan psykisk eller somatisk sjukdom. Forskningen säger att samsjuklighet hanteras mest effektivt om missbruk och andra sjukdomar behandlas samordnat och samtidigt.

Den traditionella missbruksvården, reglerad i socialtjänstlagen (SoL) och organiserad med kommunens socialtjänst som bas, går i otakt med kunskapsutvecklingen. Den utgår från definitionen av missbruk som ett socialt problem och anvisar psykosociala insatser som lösningen på problemet. Medicinsk vård av läkare får inte ges av kommunen och individer i behov av hjälp faller ofta mellan stolarna när det krävs både insatser från kommunens socialtjänst och landstingens sjukvård.

För många små kommuner är det också svårt att bära ett diversifierat utbud av evidensbaserade insatser. Landstingens större befolkningsunderlag ger starkare muskler att finansiellt bära en kunskapsbaserad missbruksvård.

Missbruksvården uppfattas inte heller som tillräckligt attraktiv. Endast en av fem med missbruksproblem nås av vården. Detta förklaras i hög grad av att nio av tio med problem helst vill söka hjälp hos sjukvården, medan endast en av tjugo helst söker hjälp hos socialtjänsten.

Den nya missbrukssituationen, kunskapen om missbrukets orsaker och effektiva insatser, samt medborgares preferenser om var de helst söker hjälp kräver de 30 år gamla lagarna som reglerar missbruksvården – socialtjänstlagen (SoL) och hälso- och sjukvårdslagen (HSL) – reformeras.

Mitt förslag tydliggör huvudmännens ansvar genom en ny lag om missbruks- och beroendevård. Den nya lagen kompletterar bestämmelserna i SoL och HSL och säger att landstinget ska ansvara för tillnyktring, abstinensvård och behandling medan kommunen ska ansvara för stöd. Därigenom normaliseras ansvarsfördelningen genom att återskapa den ordning som gäller för andra sjukdomar.

Gerhard Larsson

Utredare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons