Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyström skjuter sig själv i foten

I förra söndagens GD (18 november 2012) tar ledarskribenten David Nyström till storsläggan mot den tidigare fastighetsskatten:

Annons

"...mycket var helknäppt med den gamla sortens fastighetsskatt, som gick i graven 2008 för att återuppstå under det mindre provocerande namnet fastighetsavgift" skriver Nyström och drar en lans för den så kallade Californiamodellen som i korthet innebär att fastighetsskatten på bostaden baseras på inköpspriset och därefter ligger still under hela innehavstiden.
Ja, vad man beskattar och på vilket sätt beskattningen utformas finns alltid skilda åsikter om; alla system, inget undantaget, har sina för- och nackdelar, så också Californiamodellen. Californiamodellen har hittills helt avvisats i Sverige, men också på andra håll därför att den dels innehåller felaktigheter ur rent beskattningsteoretisk synvinkel, men dels för att den rent praktiskt visat sig ha stora så kallade inlåsningseffekter vilket är klart negativt för fastighetsmarknaden som helhet. Det står emellertid Nyström helt fritt att redovisa sina preferenser för den ena eller den andra utformningen av fastighetsbeskattningen och min avsikt är heller inte att diskutera själva skattefrågan utan lämnar den åt andra att kommentera. Men nu gör Nyström, som annars oftast skriver genomtänkt, i sin ledare en rejäl saltomortal, eller snarare en kullerbytta, då han går till attack mot fastighetstaxeringen, "Alltså den som kräver att fastighetsägare med jämna mellanrum uppger om de förnyat köket, bytt takbeklädnad, inrättat eldstad, med mera." Nyström förefaller leva i den naiva tron att om man avskaffar fastighetstaxeringen på bostäder så skulle det innebära stora ekonomiska eller andra vinster för samhället. I själva verket torde det förhålla sig tvärtom.
Till att börja med blandar Nyström äpplen med päron då han utan närmare eftertanke rör ihop fastighetstaxeringen som sådan med fastighetsskatten som en av komponenterna i det svenska skattesystemet. Den återkommande fastighetstaxeringen av landets fastigheter är ett renodlat värderingsarbete som Henrik Roos påpekar i sitt inlägg i tisdags (20 november 2012). Roos synpunkter på och invändningar mot Nyströms ledare är i alla väsentliga delar relevanta och invändningsfria, med det finns ytterligare några väsentliga synpunkter att komplettera med.
Fastighetstaxeringen är således, som Roos framhåller, ett renodlat värderingsarbete i vilket för övrigt en stor del av landets samlade expertis på just fastighetsvärdering deltar på regional och lokal nivå. Denna kader av värderare återfinns i vardagslag på den svenska fastighetsmarknaden som experter vid värdering i samband med fastighetsaffärer, intrångssituationer, rådgivning vid förvaltning av större eller mindre fastighetsportföljer etcetera. De svarar vid fastighetstaxeringen med sin kompetens för merparten av alla överväganden beträffande landets indelning i värdeområden och för de värdenivåer som svarar mot denna indelning. Vad gäller noggrannheten i taxeringsvärdena på en- och tvåfamiljshus tog 1997 års fastighetstaxeringsutredning hjälp av Institutet för bostadsforskning, då som nu knutet till Uppsala universitet, som i en särskild utredning kunde konstatera att taxeringsmodellen för småhus i stort sett fungerat mycket väl (SOU 2000:10 bilaga 2).
Vidare, att värdera landets småhusfastigheter utan någon som helst information om själva bostadsbyggnaden och dess storlek, ålder och standard, är naturligtvis fullständigt omöjligt, därav förfrågningarna om tomt- och bostadsytor, byggnadsstandard med mera. Det går som de flesta inser således inte att förena vissa fastighetsägares långtgående önskemål eller krav på att minimera uppgiftslämnandet, till exempel att i extremfallet begränsa informationsinhämtningen till den enda frågan "Finns det ett bostadshus på fastigheten Ja/Nej?" för att sedan förvänta sig att berörda myndigheter ska lyckas med konststycket att kalkylera fram ett i alla stycken rättvisande taxeringsvärde för huset ifråga! Att vart tredje år ta ställning till om de uppgifter som finns lagrade om en småhusfastighet är korrekta eller felaktiga kan heller inte anses som en särskilt betungande uppgift för fastighetsägaren, tidsåtgången är närmast försumbar.
Vidare är kostnaden för fastighetstaxeringen en ganska begränsad post i statens budget, värderingen av ett småhus inom fastighetstaxeringens ram uppgår till tiondelen av vad en yrkesverksam fastighetsvärderare tar för en värdering av ett småhus, något som rör sig om i storleksordningen 5 000-10 000 kronor för ett normalt värderingsuppdrag utan större komplikationer.
Som en del av den samlade informationen om en fastighet har taxeringsvärdet som informationsbärare därför "ett värde i sig", förutsatt att det, som i det svenska systemet, är direkt knutet till fastighetens marknadsvärde vid en viss given tidpunkt. Detta informationsvärde är betydligt större än vad som allmänt uppfattas, erfarenheter från många utvecklingsländer visar att just avsaknaden av allmän, öppen och lättillgänglig information om en fastighets marknadsvärde innebär en starkt hämmande faktor för fastighetsmarknadens funktionssätt och för samhället som helhet.
Vid sidan av att utgöra underlag för fastighetsskatt eller fastighetsavgift används taxeringsvärdet således i ett flertal olika sammanhang, framförallt inom banksektorn men också på många andra håll som Roos påpekat. Nyttan av taxeringsvärdena för det samlade folkhushållet är också betydligt större än kostnaden för själva processen att ta fram värdena. Det kan således inte uteslutas att ett slopande av fastighetstaxeringen skulle kunna medföra att den genomsnittliga räntesatsen för bostadslån hos banker och hypoteksinstitut skulle behöva justeras uppåt med kanske upp emot 25 räntepunkter eller mer för att kompensera för längre handläggningstider och för ökad osäkerhet vid långivningen, något som alltså skulle åsamka låntagarna som grupp betydande årliga merkostnader och dessutom olägenheter i övrigt. Att som Nyström irritera sig över taxeringsvärdena och därmed indirekt på de myndigheter som på samhällets uppdrag tar fram dessa värden är sannolikt inte mer genomtänkt än att kritisera Statistiska Centralbyrån, SCB, och Brottsförebyggande rådet, BRÅ, för att de med jämna mellanrum publicerar statistik över landets brottslighet, eller kritisera SMHI för att de alltför ofta rapporterar om regn, oväder och risk för ishalka.


Arne Sundquist
Expert i Fastighetstaxeringsutredningen 1997-2000 Värderingsteknisk ledamot av Förvaltningsrätten i Falun

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons