Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samarbete gör världen bättre

Annons

Svar: Det finns några förutsättningar som är mer eller mindre opåverkbara i debatten om nationalstat kontra internationalisering.

Globalisering är en sådan förutsättning. Den är inte något som något politiskt organ fattat beslut om, och således inget som på demokratisk väg kan avskaffas. Man må gilla eller inte gilla den utvecklingen, men den är en logisk följd av att mänskligheten fått lättare att resa och kommunicera med varandra över hela världen. Ett avvecklande av EU påverkar inte globaliseringen, men graden av samarbete påverkar nationers eller regioners konkurrenskraft, och därmed människors välfärd.

Politiska frågor har också flyttat upp från en nivå till en övre. Till exempel många miljöproblem är inte längre bara lokala, utan i högsta grad internationella, och mer eller mindre kräver övernationella organ för att överhuvudtaget påverka. I många andra frågor skulle nationalstaten åtminstone i teorin kunna hävda sina beslut, vilket då med Olle Ljungbecks resonemang skulle stärka de "immateriella" (demokratiska) värdena.

Men om att byta en bit nationellt självbestämmande (immateriellt värde) mot en – må vara liten, men ändock – viss möjlighet att kunna påverka andra nationalstaters beslut (vilket vore ett "immateriellt plusvärde") för att därmed uppnå ett stort "materiellt värde" (till exempel ekonomiskt, genom rivande av handelshinder med mera) – vore det då inte ett utbyte av värden som ändå totalt sett innebär en vinst, sett ur ett helhetsperspektiv för människor?

Eller är ett absolut nationellt självbestämmande värt att hävda till varje pris, även om den ekonomiska välfärden skulle försämras, och Sverige avlövas varje möjlighet att påverka den globala miljöpolitiken?

Enligt min mening måste det vara en grov överdrift även ur EU-motståndarsynpunkt att påstå att demokratin i Sverige "avvecklats i snabb takt". Olle Ljungbeck får gärna förklara hur han räknat ut att "80 procent av Sveriges lagar stiftas i Bryssel".

Det är trots allt på det sättet att svenska folket röstat ja till svenskt EU-medlemskap i en separat folkomröstning, och – vad än EU-motståndare brukar påstå – är det de facto fullt möjligt att utträda ur unionen, utan att det finns någon formell utträdesparagraf – på grund av att unionen helt enkelt är för "svag".

Frågan om att gå ur EU diskuteras på fullt allvar i Storbritannien, där stora delar av det regerande högerpartiet Tories sedan länge varit rabiata EU-motståndare. I och med Greklandskrisen nämns inte bara alternativet att Grekland lämnar euron, utan också hela EU. För om ett land vill träda ur, vad har EU för sanktionsmöjligheter?

Helt riktigt utgår all makt från folket, den mesta makten i indirekt form genom att folket väljer ombud (riksdag), men i enstaka fall också direkt påverkan (som vad gäller EU-medlemskapet). Makten delegeras ofta ytterligare, från riksdagen, utan att det anses odemokratiskt. Regeringen utgör en sådan delegation (egentligen bara statsministern personligen, eftersom han/hon egenmäktigt väljer statsråd). Regeringen utser EU-kommissionär, men deltar framför allt direkt i beslutsfattandet, i ministerrådet. Europas folk väljer i direkta val EU-parlament (som dock har för lite makt enligt min mening).

Slutligen frågar Olle Ljungbeck hur långt jag kan gå vad gäller avyttrande eller inskränkning i de immateriella värdena till förmån för överlämnande av mer makt till EU. Svaret är dels att det beror på vad man vinner i stället, men också att jag sannolikt oftast vill gå ett steg längre än de steg som EU tar.

David Nyström

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons