Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ship to Gaza behövs

/
  • Aktivister höll en manifestation för Ship to Ghaza på Mynttorget i Stockholm för några dagar sedan. Ship to Gaza avser att utrusta, bemanna och segla fartyget M/S Sofia med humanitärt bistånd från Europa till Gaza.

Annons

Jag förstår om Bengt-Ove Andersson från Samfundet Sverige-Israel inte vill att världen skall påminnas om Israels ockupation och palestiniernas lidande, skriver Göran Fransson i en replik på en debattartikel den 7 juli

Bengt-Ove Andersson, generalsekreterare för Samfundet Sverige-Israel, skriver på debattsidan i GD den 7 juli om Ship to Gaza. Andersson inlägg är ytterligare ett försök att misskreditera kritiker av Israels ockupationspolitik och förtryck av palestinier. Anderssons inlägg förtjänar att bemötande på många punkter, men jag kan av utrymmesskäl bara beröra några.

Retoriken i Andersons inlägg är det vanliga från Israelvänner, där man försöker att positionera kritiker av Israels politik som vänsterextrema- eller högerextrema eller som Israelhatare. Med samma logik, borde rimligen inte Andersson vara barnhatare om han påtalar att hans barn gör fel och försöker påvisa andra sätt för dem att agera? Andersson skall dock hedras för att han inte spelar ut ännu ett av de retoriska knepen att bemöta kritiker mot den Israeliska statens politik – och det är antisemit-kortet. När argumenten tryter händer det alltför ofta att de som kritiserar den Israeliska statens politik anklagas för att vara antisemiter, för att man på det sättet skall blockera och misskreditera den/de som framför kritiken.

Andersson menar att aktivisterna som nu engagerar sig i Ship to Gaza istället borde rikta udden mot andra förtryckande stater i regionen, än mot Israel som Andersson anser är enda landet i regionen där alla invånare, araber som judar, har fulla medborgerliga rättigheter. Problemet för Andersson är här att Israel också är en ockupationsmakt och håller Gaza-remsan i det närmaste isolerad på sådant sätt att FN och andra internationella organ menar att Israel är en ockuperande makt även av Gaza-remsan.

Ship to Gaza vänder sig inte mot de medborgerliga rättigheterna i Israel, men väl mot den ockupationspolitik som staten Israel för med dess negativa humanitära följder. Att försöka bland ihop korten som Anderson gör är inte hederligt, men väl begripligt utifrån Andersson position.

I ett annat avseende ligger det dock närmare tillhands att stödja Andersson, och det är iden om att även rikta frihetskonvojer mot Syrien, Libyen eller andra brutala polisstater. Det är en bra idé och jag stödjer Andersson om han tar initiativ till sådana. För om dem som engagerar sig för palestiniernas sak också skall åläggas att göra insatser i andra länder och konflikter, som Andersson tycks mena – så borde man även förvänta ett brett engagemang av Andersson. Kanske i Palestinarörelsen? Nu vet båda Andersson och jag att detta återigen är ett retoriskt drag i Andersson inlägg och att denna typ av aktiviteter inte är möjliga att göra på så kort tid.

Att det skulle gå alldeles utmärkt att föra in nödvändiga förnödenheter via Israel som Andersson påstår, håller nog få med om. De 15 000 ton som Andersson hyllar att förs in varje vecka efter Israels gottfinnande skall räcka till ca 1 600 000 invånare vardagsliv, industrier, återuppbyggnad och samhällstruktur. Behovet är långt större än så, men Israels intressen att hålla palestiniernas levnadsstandard på en miserabel nivå, är tydligen långt större än det lilla politiska pris man får betala för denna blockad och det förtryck som sker.

Efter det jag själv sett vid vägspärrar på Västbanken, framstår palestinier som ett tålmodigt folk som är beredd att utstå mycket förnedring, misär och krångel i vardagen. Handen på hjärtat Andersson, hur länge skulle du själv stå ut med att bo i världens största getto/koncentrationsläger med din familj?

Slutligen, Andersson tycker att Ship to Gaza är ett jippo som borde läggas ner. Jag förstår om Andersson inte vill att världen skall påminnas om Israels ockupation och palestiniernas lidande. Det är starka krafter som vill att palestiniernas sak skall tystas ner. Andersson hyllar resningarna i flera arabländer mot förtrycket, men hur ser han på en resning för det palestinska folket mot Israels ockupation? Och varför har inte Palestinierna fått till någon likartat uppror mot den Israeliska ockupationen?

I resningarna i arabvärlden har de sociala mediernas spelat en stor roll, bland annat Facebook, och stora ansträngningar har gjorts från såväl regeringar som enskilda företag att upprätthålla dessa nätverk och system när olika regimer har försökt stänga ner de sociala nätverken och kommunikationsmöjligheterna. Fast det gäller bara när rätt personer försöker samordna sitt motstånd. I början av april stängdes Facebooksidan Tredje palestinska intifadan ner, som då hade en halv miljon anhängare. Dock råkade Facebook ut för en stämning på 1 miljard (!) för att sidan inte stängdes ner nog fort. Så, vissa folks befrielsekamp är tydligen mer rättfärdig än andras.

Göran Fransson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons