Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Undvik båda sorters bränsle

Vill man att kärnkraften ska ge ett betydande bidrag i klimatarbetet behövs ny teknologi med bland annat upparbetning och bridreaktorer, men nackdelen är att risken för spridning av kärnvapenmaterial skulle bli mångdubbelt högre, skriver Karl Hillman.

Annons

Sedan jag började läsa GD regelbundet för något år sedan har jag förstått att GD:s ledarredaktion är en stark förespråkare för kärnkraft.

Det viktigaste argumentet som förs fram är att det är bättre med en energikälla som innebär en liten risk för stor miljöpåverkan (kärnkraft) än energikällor som garanterat innebär stor miljöpåverkan (fossila bränslen som kol, olja, och naturgas).

Jag förstår argumentationen, även om jag tycker att både risken för kärnkraftsolyckor och miljöpåverkan från eventuella sådana inte är acceptabel. Med detta sagt vill jag komma till en ännu viktigare fråga kring kärnkraftens framtid.

I förra söndagens ledare (4/12) oroar sig David Nyström för utvecklingen av kärnvapen i framför allt Iran och andra länder ”som inte ligger i världstopp vad gäller stabilitet och pålitlighet”.

Jag är lika oroad själv, men vad jag förstår gör David Nyström inte någon koppling mellan kärnkraft och kärnvapen.

För att förklara min syn på den kopplingen behöver man värdera kärnkraftens möjliga roll i klimatarbetet, för att ersätta fossila bränslen. Med dagens teknologi (lättvattenreaktorer) och dagens nivå på elproduktion från kärnkraft beräknas urantillgångarna räcka omkring 50 år, och risken för spridning av kärnvapenmaterial är liten. Kärnkraften står idag för 7 procent av världens energitillförsel och 17 procent av elproduktionen (fossila bärnslen står för 79 respektive 63 procent).

Enligt IEA:s World Energy Outlook 2011 skulle en kraftig utbyggnad av kärnkraften i världen kunna leda till en fördubbling av den årliga energitillförseln från kärnkraft till år 2035. Med dagens teknologi skulle detta innebära att urantillgångarna minskar i ännu snabbare takt.

I kombination med en förväntad ökning av energianvändningen ger kärnkraften alltså ett relativt litet bidrag i energitillförsel under en relativt kort period. Möjligtvis kan man argumentera för att just den kommande 50-årsperioden är den mest avgörande för klimatet, men det kommer förmodligen vara svårt att motivera investeringar i en teknologi som inte har någon långsiktig tillförsel av bränsle.

Vill man att kärnkraften ska ge ett betydande bidrag i klimatarbetet behövs ny teknologi med bland annat upparbetning och bridreaktorer. Användningen av kärnbränsle skulle då bli betydligt mer effektiv och tillgångarna skulle räcka mångdubbelt längre.

Den stora nackdelen är att risken för spridning av kärnvapenmaterial också skulle bli mångdubbelt högre.

Vill man begränsa risken behöver någon avgöra vilka länder och vilka företag som kan anses tillräckligt stabila och pålitliga för att hantera kärnvapenmaterial under en lång tid framöver.

En tillbakablick på historien gör att jag tvivlar på om det går att göra sådana bedömningar, och jag undrar också vem som skulle göra dem.

Dessutom är det tveksamt om länder skulle acceptera den konkurrensnackdel det skulle innebära att inte få använda en teknik som andra använder för att minska sina utsläpp av växthusgaser.

Min slutsats är att vi behöver anpassa framtida investeringar efter jordens och människans begränsningar, och då borde man undvika både fossila bränslen och kärnkraft, och istället satsa på samhällsplanering, energieffektivisering och förnybar energi.

Karl Hillman

Doktor i energi och miljö

Civilingenjör i teknisk fysik

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons