Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem (s)viker unga?

Annons

Hillevi Engström och Tomas Tobé,

Moderater i arbetsmarknadsutskottet, om hinder som möter unga människor som vill in på arbetsmarknaden.

Enligt ny statistik från Eurostat ligger Sverige på tredje plats från botten när det gäller ungdomsarbetslöshet i EU. Oppositionen har givetvis inte varit sen med att påpeka detta och de har heller inte undgått chansen att ge regeringen hela ansvaret. Men är det verkligen så enkelt? Nej, sanningen är att Sverige haft problem med ungdomsarbetslöshet under lång tid.

Medan sysselsättningen för hela befolkningen varit förhållandevis god i konkurrens med andra så sticker den höga ungdomsarbetslösheten ut. Den tidigare S-regeringen lade det mesta av sin energi på att dölja situationen genom att massinskriva ungdomar i arbetsmarknadspolitiska program som sällan ledde till jobb. Det var en metod som tillfälligt säkerställde att statistiken framstod bättre men som saknade en djupare analys om varför just ungdomar har svårt att etablera sig på svensk arbetsmarknad.

Personligen är jag övertygad om att det är flera saker som samtidigt samspelar vilket påverkar ungdomar som grupp negativt. Sverige har under lång tid erbjudit ett utbildningssystem som inte tillräckligt väl förberett ungdomar med de kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. Inte sällan har detta förstärkts med en dålig vägledning om vilka utbildningar som faktiskt ökar chansen till ett jobb. Vidare spelar de förhållandevis höga ingångslöner och den platta lönestrukturen stor roll eftersom det ofta gör en 30-åring mer attraktiv än 20-åring. Varför chansa och anställa en oerfaren 20-åring när löneskillnaden mot en 30-åring inte är särskilt stor?

Arbetsmarknadslagstiftningen påverkar också genom att främst turordningsreglerna kan bidra till att försvaga ungas ställning på arbetsmarknaden. Till detta kan även läggas en lång tid av misslyckade ungdomsprogram som inte förmått erbjuda den hjälp som unga behöver för att matchas till arbete.

Så vad behöver då göras? Och vad är framför allt rätt att prioritera? I Sverige har vi som bekant valt en modell där parterna på arbetsmarknaden ges ett stort ansvar vilket visat sig vara en framgångsrik väg i jämförelse med andra EU-länder. Att då via riksdagen gå fram med förändrad arbetsmarknadslagstiftning eller att försöka påverka de höga ingångslönerna är varken önskvärt eller aktuellt. Det är en fråga för parterna att hantera ansvarsfullt. Lönekostnaden för ungdomar kan däremot politiker bidra till att mildra. Alliansregeringen har därför genomfört en kraftig arbetsgivaravgiftssänkning för ungdomar som nu dessutom kommer att förstärkas. Till det kan läggas reformer som nystartsjobb för långtidsarbetslösa ungdomar, intensifierat matchningsstöd och förändringar av gymnasieskolan. Med andra ord har regeringen börjat lyfta på de stenar som legat i vägen för ungdomars inträde på arbetsmarknaden.

Men de finns de som vill lägga tillbaka stenarna. Socialdemokraterna hävdar nämligen med emfas att arbetsgivargifterna för ungdomar måste höjas. För mig är det dock en gåta hur en redan hög ungdomsarbetslöshet bäst skulle kunna bekämpas genom att göra det dyrare att anställa ungdomar? Det är som att införa en ungdomsskatt vid sämsta möjliga tidpunkt.

Utmaningen kommer snarare att öka istället för att minska de närmaste åren. Allt större ungdomsgrupper kommer nu ut på arbetsmarknaden och i lågkonjunktur så vet vi att ungdomarna drabbas särskilt hårt. Debatten borde därför handla om vilka ytterligare reformer som behöver komma plats och inte om vilka av reformerna som ska tas bort. Det skulle både regering och opposition vara förtjänt av – och inte minst landets ungdomar.

ordförande arbetsmarknadsutskottet

ledamot arbetsmarknadsutskottet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons