Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi vill ha en ekologisk balans

Lon är inte alls på gränsen till utrotning, skriver Erik Matsson, Svenska Jägareförbundet, i en replik till Svenska Naturskyddsföreningen med flera

Annons

I GD i torsdags kunde vi läsa den braskande rubriken ”Lon nära gränsen till utrotning”.

Debattartikeln är undertecknad av flera tunga namn inom Gävleborgs naturbetraktarorganisationer. Det man bland annat stödjer sig på är lodjurets klassning som ”Nära hotat”, vilket enligt debattörerna betyder att lodjuret står inför utrotning.

Artdatabanken som ligger under Sveriges Lantbruksuniversitet och ansvarar för den så kallade rödlistan har en annan beskrivning av begreppet Nära hotad, nämligen:

”En art förs till kategorin Nära hotad om den inte uppfyller något av kriterierna för vare sig Akut hotad, Starkt hotad eller Sårbar, men är nära att uppfylla kriterierna för någon av dessa kategorier nu eller i en nära framtid.”

Det vill säga den är inte alls hotad, men man bör hålla ögonen på arten och kanske satsa lite extra på pålitliga inventeringar.

Tyvärr finns idag mycket lite pengar till inventering, till stor del beroende på att ovan nämnda organisationer överklagade en vargförvaltning som hade goda förutsättningar att lyckas med motiveringen att den inte var förenlig med EU:s direktiv. Idag går alldeles för mycket pengar till vargcirkusen vilket leder till sämre inventeringar av övriga arter.

När det gäller de faktiska siffrorna på lostammen vet inte jag var dessa organisationer hittat sina.

Vem som helst kan idag med datorns hjälp söka på rovdjurens antal, utbredning och status på Viltskadecenters hemsida. Där har svensk rovdjursforkning presenterat siffran 1500-2000. Vem ska man tro på… sjöng Gävlesonen Di Leva en gång.

Det allvarligaste i denna skrivelse kanske inte är leken med siffror i sig, utan den öppna kritik man för fram emot Länsstyrelse och Naturvårdsverk att de inte följer Riksdagens beslut. Det ska bli spännande att följa myndigheternas reaktion på denna låga knäspark.

Dessutom verkar det saknas vissa grundläggande kunskaper i ekologi. Förvånande om man betänker vilka intressen debattörerna säger sig förespråka. Lotka-Volterras ekvation är bland det första man kommer i kontakt med när man fördjupar sig i ämnet ekologi. Vad ekvationen beskriver är just förhållandet mellan rovdjur och bytesdjur och kan förenklat förklaras på följande sätt:

Rådjuren, som är lodjurets huvudföda, är en växtätare som till att börja med har obegränsad mängd föda, med en exponentiell tillväxt som följd. Då blir det många rådjur.

Med många rådjur blir födan obegränsad för lodjuren med en exponentiell tillväxt. Till slut når man dock den punkten där lodjuren äter mer än rådjurens tillväxt och begräsar därmed sitt eget födounderlag med resultatet att båda stammarna går ner, till och med under den ursprungliga nivån.

I bland talar man även om att populationerna kraschar. Det här är själva grunden till varför de flesta arter behöver jagas eller beståndsregleras i miljöer störda av människan. Vårt samhälle accepterar varken för små eller för stora viltstammar, oavsett art.

I en helt ostörd miljö, vilket i princip saknas i Sverige, skulle viltstammarna gå upp och ner med ganska kraftiga fluktuationer mellan toppar och krascher. Naturligtvis är det svårt att gissa hur djup kraschen skulle blir för lo- respektive rådjursstammen. Det vi vet är att den kommer bli verklighet utan en reglering av viltstammarna, det vill säga jakt.

Som alla förstår ramlar vi tillbaka på en fråga som bara blir viktigare och viktigare, nämligen en samförvaltning av alla arter samtidigt. Vi har sedan länge satt de naturliga ekosystemen ur spel, så därför är det människans skyldighet att upprätthålla en balans som är ekologiskt hållbar och på en nivå samhället kan acceptera.

Svenska Jägareförbundet har sedan starten 1830 jobbat för en god förvaltning av det vilda i Sverige. Sedan starten har vi räddat flertalet arter från utrotning, exempelvis rådjuret vilket utgör lodjurens huvudföda utanför renbeteslandet. Vi har genom engagemang, bidrag till oberoende viltforskning och ett öga för ett hållbart nyttjande av naturen skapat förutsättningar för de kraftiga viltpopulationer vi ser i dag ute i naturen.

Låt oss även i fortsättningen ta detta ansvar på regional såväl som på lokal nivå, utan förvanskade faktaunderlag och braskande rubriker, för livskraftiga stammar av både bytesdjur och rovdjur.

Erik Matsson

Jaktvårdskonsulent

Svenska Jägareförbundet, Gävleborg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons