Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Både offer och förövare har familj och vänner

Annons

Min son Marcus Gabrielsen fick för sex år sedan precis som Tommy Johansson livstid. Även alla vi som stod Marcus närmast, vänner, kamrater fick livstid.

När domen föll i Marcus fall var den på fyra år vardera för tre unga män, då 19 och 20 år. Med straffrabatt var de fria efter två och ett halvt år. Är det rimligt?

Med ett gediget brottsregister på sig som först kallas grovt när man sparkat ihjäl Marcus. Måste det gå så långt innan man fångar upp så unga människor? Och jag är tveksam om dessa två och ett halvt år har avskräckt dem från nya brott. Men jag skulle vilja tro på det.

Att sätta folk i fängelse och kasta bort nyckeln är nog inte lösningen, även om jag när saknaden gör som mest ont skulle önska det. Det är samhällets fel, en enkel lösning att skylla på någon.

Min man Oddvar och jag sa samma ord, men insåg ganska snart att samhället inte bara är skolor och poliser. Samhället är alla vi som kan göra något för att försöka förändra till något bättre.

Vi har föreläst i skolor och vuxenvärlden bland poliser och åklagare. När man föreläst för 50 elever en dag, som visat empati och beröring då kan jag trots allt känna hopp. Jag är med i styrelsen för RAV, riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, även där kan jag hämta den styrka jag behöver för att se någon mening med livet. ”Tillsammans är vi starka.” Kanske är jag naiv, men jag tror att alla kan göra lite för att försöka förändra attityder.

Mitt bidrag är att berätta om vem Marcus var och att alla andra som blir misshandlade är människor. Och att även ett enda slag eller spark kan förstöra livet för både offer och förövare. För även bakom en förövare finns det oftast familjer och vänner.

Marcus mamma

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons