Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter tolv år ska jag plötsligt vara frisk

Jag lider av kronisk värk sedan tolv år. Det gör ont när jag sitter, ligger, böjer mig, står och går. Hur jag ­orkar? Jag orkar inte alltid.

Annons

Jag bryter ihop ganska ofta. Ibland fem minuter, ibland månader. Jag minns inte hur det kändes att inte ha ont någonstans.

Det började när jag var 15 år. Min axel började hoppa ur led i skidbacken eller på badhuset. När jag började spela innebandy och då började knäna hoppa ur led. Det gör fruktansvärt ont, klart värre än att föda barn. Jag blev gravid vid 24 och fick foglossning redan i tredje månaden, även nästa gång fick jag tidig foglossning. Sex månaden efter förlossningen fick jag mitt första ryggskott.

I dag är hela min kropp i obalans. De inre stabiliserande musklerna som ska fungera reflexmässigt har lagt av. Resultatet är att jag ofta får mjölksyra, blir trött fort, får ont och får kramp i muskler.

Mitt korsben sticker ut som ett litet spjut och ibland gör det så ont att jag måste sitta på en simring. Jag har artros i knäna och en decimeter av ryggen är helt orörlig. Bindväven sitter tajt mot ryggkotorna och jag får ropa på min sambo ibland för att han ska komma och dra i huden. Vissa dagar orkar jag inte ens kliva ur bilen för att köpa mjölk.

Jag har provat allt för att bli frisk. Specialister, alternativa behandlingar och massor av mediciner. Jag har fått massor med akupunktur. Jag har gått hos sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer.

Jag försöker fly från värken. Jag gråter inte ofta, utan jag väljer att bli arg i stället. Jag har nyligen gått en smärtrehabkurs för att möta smärtan. Så numera försöker jag slappna av, andas och acceptera i stället för att köra på.

Hjärnan har har blivit överkänslig mot smärta. Fibromyalgi. Vissa kvällar har jag så ont att jag måste sitta och borsta tänderna.

Jag är ett träningsfreak, men nu är det i stort sett bara styrketräning som fungerar. Jag som älskade att springa och som dessutom var jäkligt bra på det. Träning ger även en viss smärtlindring för stunden.

Det som nästan är jobbigast med att ha ont är att det inte syns. Jag är trött på att höra hur pigg och fräsch jag ser ut. Jag får nästan dagligen förklara och försvara mig.

Jag är trött på Försäkringskassan. Efter tolv års sjukdom ska jag helt plötsligt vara frisk och kunna jobba heltid. Jag jobbar drygt halvtid. I ett år har jag nu lagt tid och energi på min överklagan. I senaste svaret så motiverar de avslaget till sjukpenning på 25 procent med: Det framgår i det medicinska underlaget att rehabiliteringsmöjligheterna inte är uttömda. Finns det verkligen något som jag missat?

Jag fick ryggskott förra året och det visade sig att några diskar buktade ut mellan kotorna. I stället för semester så blev det sjukskrivning i fem veckor med sittförbud.

Efter det rann bägaren liksom över. Jag kände att jag inte orkade något mer. Men jag är helt enkelt inte en person som ger upp.

Mitt humör är inte heller att leka med. Min sambo brukar säga: ”Det är ju som om du är arg på hela världen!”. Ja precis så känns det faktiskt. Varför jag? Varför? Jag skulle ju kunna vara världens lyckligaste tjej och så förstörs det dagligen med att det gör så ont överallt.

Rädslan finns för att mina närmaste ska ledsna på mig, att jag inte ska orka kliva upp, att inte orka laga mat, att inte räcka till och duga som jag är. Sen kommer en dag när jag läser om någon som blivit förlamad eller fått cancer och då rycker jag upp mig, för det kunde ju faktiskt vara mycket värre.

Det har tagit mig tolv år att inse att jag inte orkar kriga längre och om jag får leva livet på mitt vis så kanske det faktiskt går. Vägen är ganska brant och stenig emellanåt och det kommer säkert att dyka upp en och annan fallgrop så stötta mig gärna. Tillsammans är vi starkare.

Krigaren

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons