Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte kunde väl han vara sån?

Ni var våra bästa vänner. Vi åkte på semester tillsammans, våra barn lekte, vi lagade middagar och vi bodde grannar. Jag dolde sanningen i många år.

Annons

Min man misshandlade mig. Mest psykiskt men många gånger även fysiskt. Han talade illa om er. Han talade illa om min släkt. Han talade illa om alla. Den enda som kunde, förstod och visste allt var han.

Det ni såg var en hyvens kille. Han lekte med barnen. Han var stor och stark. Han var rolig och charmig. Jag var en blek skugga bredvid honom. Hade alltid någon rolig historia eller händelse att berätta. Han stod på de svagas sida. Hög moral var ledordet. Han skrävlade och ljög.

Jag slöt alltid upp bakom honom, bekräftade det han sa, om någon tvivlade. Vågade inte annat. Vad ni inte visste var sanningen. Efter många år försökte jag berätta. Försökte jag få hjälp. Men det lät ju så osannolikt. Inte kunde väl han vara sån? Och nog hade hans fru (jag) betett sig lite konstigt den sista tiden. Verkat labil.

Ni väljer att inte tro på mig. Det blir så jobbigt annars.

Allt han säger verkar vettigt. Aldrig skulle han göra så.

Han lämnade mig till slut, det fanns inte mer för honom att hämta då jag var ett vrak. Det räddade livet på mig. Han hittade en ny kvinna att förpesta livet för. Ensam, utan pengar, rädd och helt utmattad lyckades jag resa mig. Komma tillbaka.

Nu lever jag ett lugnt liv med en ny man. Men jag önskar att mina vänner hade trott på mig. Att mina vänner hade lyssnat. Men jag inser att ni också är offer för hans manipulerande och utnyttjande.

Jag saknar er.

Eva

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons