Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag känner igen Ebitsams öde när jag läser protokollen

Annons

En mamma ska tas ifrån sina barn.

Det här är en berättelse jag läser plågsamt många gånger i barnavårdsnämndens protokoll när jag forskar i Sandvikens kvinnohistoria. I majoriteten av fallen känns besluten vaga och godtyckliga, och alltid handlar det om fattiga mödrar som samhället vill uppfostra. De anses parasitera på samhället. De är ekonomiska belastningar.

När de vädjar till moderskärleken tas de för lurendrejare som enkom är ute efter mödrahjälp och fattigstöd. Nämnden har sällan någon förståelse för kvinnans livssituation och i stället för att hjälpa henne att komma till rätta med svårigheterna så straffas hon. Vad barnen vill efterfrågas överhuvudtaget inte. I några fall flyr mödrarna med sina små, en desperation (en självklarhet?) som ligger kvinnan till last när myndigheterna hittar dem.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller när jag läser om Ebtisam (GD den 24/10) som riskerar att utvisas och skiljas från sina två barn för att hon, som så många andra somalier, saknar giltigt pass.

Kvällen innan jag läser om Ebtisam hade jag hört ett ensamkommande flyktingbarn, Amin, berätta hur han sett människor försöka förstöra sina fingeravtryck (bränna bort, skära bort) för att komma undan Dublinförordningen som tvingar tillbaka asylsökanden till det land de först kom till. I Amins fall var det Malta (som för så många andra). Han kom sedan till Sverige, fick börja skolan, trivdes, efter ett halvår skickades han tillbaka till Malta, han bodde två år i ett tält, en 15-årig pojke, han längtar hela tiden tillbaka till Sverige.

När jag läste om Ebitsam och hennes familj och började gråta frågade min äldsta dotter, fem år, om det. Jag berättade och hon såg rädd ut.

– Kan sådant hända mamma? Kan någon ta dig ifrån mig?

– Nej kära vän, för jag är svensk medborgare, jag har ett pass.

Hur förklarar jag det här för henne? Att vissa barn självklart får vara med sina föräldrar i en trygg miljö, medan andra tvingas leva i konstant ovisshet och oro. Att vi behandlas och värderas så olika.

Den 20 november ordnas över hela landet manifestationer för barnets bästa i asylprocessen. Samma dag startar Asylkommittén i Gävleborg en kampanj med namninsamling för att uppmana politiker att göra Barnkonventionen till svensk lag med förhoppning om att barn bättre ska skyddas mot inhuman behandling.

Artikel 9: Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är för barnets bästa.

Artikel 10: Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.

Artikel 22: Flyktingbarnet har rätt till skydd och hjälp om det kommer ensamt eller tillsammans med föräldrar eller annan person. 1990 ratificerade Sverige Barnkonventionen men vad betyder det i praktiken, om konventionen ändå underställs lagar och förordningar?

Amin säger: Jag tänker hela tiden på hur jag ska komma ifrån detta med Dublin, så att jag ska kunna börja leva.

Anna Jörgensdotter

Författare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons