Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnen väcktes till liv

Annons

Detta är en sann historia om mobbning i skolan i mitten på 1950-talet. På den tiden var läraren en person som man inte ifrågasatte. Huvudpersonen kommer från en redbar och ärlig familj.

På realskolan kom läraren en dag in och berättade, att någon hade stulit pengar ur en jacka ute i korridoren. En av eleverna, en flicka på 11-12 år, tyckte att detta var så hemskt och mot allt vad hon hade fått lära sig hemma, att hon gömde sitt ansikte i sina händer.

Då upptäcker hon, att läraren står vid henne och säger: Och så tycker jag att du tar fram pengarna som du har stulit.

Flickans svar blir helt naturligt att hon inte hade tagit något men att hon tycker att det är hemskt att någon kan göra så. Hennes klasskamrater uppmanade henne flera gånger att erkänna stölden så går det över sedan, för på den tiden hade ju läraren alltid rätt.

Hennes svar var naturligtvis att det kunde hon inte göra eftersom hon inte hade tagit några pengar. Med tiden ebbade det hela ut och flickan glömde händelsen. En del av hennes klasskamrater har sedan dess vägrat hälsa på henne när de har mötts.

Nästa elände började när hon fortsatte i realskolan. Redan den första dagen när klassföreståndaren hade upprop vandrade hennes blick över eleverna och när hon ropades upp stirrade klassföreståndaren mycket elakt på henne.

I fortsättningen trakasserade klassföreståndaren henne och krävde att hon skulle göra långa översättningar från och till nybörjarspråket och svara på andra svåra frågor medan övriga elever bara behövde svara på enstaka ord. Så fortsatte det hela höstterminen.

Hon frågade läraren om varför hon var så elak mot henne. Naturligtvis fick hon inget svar och trakasserierna fortsatte. Den mobbade flickans hälsa började drabbas. Vid höstterminens slut slutade hennes kropp att fungera på grund av elakheterna hon utsattes för och hon lades in på sjukhuset, där hon var mycket nära att avlida.

Så småningom började hon hämta sig och skulle återgå till skolan. Hennes mor ringde klassföreståndaren och berättade att nu skulle flickan kunna återkomma till skolan. Modern berättade att flickan hade varit mycket nära att dö men att hon hade återkommit till livet. Klassföreståndarens svar var att håna modern för detta.

Flickan lämnade naturligtvis skolan och började arbeta. Längre fram studerade hon vidare men kunde inte förstå varför hon hade så svårt att känna förtroende för lärare – undantag fanns dock. Alla tråkigheterna föll i glömska tills läraren (nu pensionär) uppmärksammades i tidningen. Då väcktes alla minnena och alla sår revs upp med följd att hon nu inte får någon själsfrid.

De trakasserande lärarna vägrar att ta på sig någon skuld för att allvarligt ha skadat en ung människa. Det är väl för mycket begärt av dem att de ska be om ursäkt och ge henne upprättelse?

Maken

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons